Ni vet hur man skrattar åt det amerikanska domstolssystemet när man läser om de där människorna som spiller kaffe på sig själva och stämmer McDonald’s för att ingen varnade dem för att kaffet skulle vara “varmt”, eller när någon får en triljard dollar för att de voltade med husbilen eftersom det inte uttryckligen stod i instruktionsboken att “Cruise control” inte är samma sak som “autopilot”, eller när folk halkar på isfläckar eller stoppar katten i mikrovågsugnen och genast hävdar att någon annan ska betala.
Vi skrattar åt det.
Sen kastar ett av mina barn en amerikansk fotboll tvärs genom hela jävla lägenheten och har sönder tv:n och då står plötsligt min fru där och pekar finger åt mig och gapar om att “vad lovade du mig när du köpte den där idiotiska bollen?”. Som om det är MITT fel. Objection, your honor, liksom: Irrelevant! Visst, jag lovade att jag skulle ha bollen på kontoret. Men gör det mig skyldig när någon ANNAN kastar bollen? Icke sa Nicke. Och då börjar min fru hålla på om att jag har lovat att “alla bollar i hemmet ska hållas inlåsta i ett säkerhetsskåp” och då blir jag lite “mäh Objection igen, harassing the witness!” Jag menar, det var ett barn som kastade. Min frus barn. Har hon inget ansvar? Var är föräldrarna i de här situationerna, det undrar man ju? Va?
Och då säger min fru “den ena föräldern stod bredvid tv:n och skrek ‘kom igen då! Passa!!!’ Vilken förälder var det som gjorde DET, Fredrik?”.
Ledande fråga.
Jävligt ledande fråga faktiskt.