Jag ska inte säga att jag hade en “jobbig dag”. Visst inte. Det var en jättebra dag. Jag fick öl och jag hade keps och jag fick se nästan hela Frankrike-Nigeria och jag åt chips med vinägersmak ur jättesmå påsar och jag hörde två av varandra helt oberoende människor utbrista “jolly good” och när jag gick genom passkontrollen sa en fryntlig uniformsklädd dam i 60-årsåldern “cheeri-o!” till mig till synes helt oironiskt.
Så det var inte alls någon “jobbig” dag. Inte alls. Den var väl möjligen bara “lång”. Jag åkte hemifrån 06.15 och kom hem 02.30. Det satt två sjuttonåriga tvillingar bakom mig på planet som inledde varje mening i tre timmar med ordet “värsta!”. En av dem sparkade på mitt ryggstöd så att jag spillde juice. Det fanns inga taxibilar på Arlanda för Rollin Stones hade spelat eller vad det nu var. Vi fick vänta jättelänge på tåget. Jättejättejättelänge. Om Rapport hade varit där med en kamera så hade jag stått framför informationstavlan på perrongen med armarna i kors och berättat att det värsta är att vi inte har fått någon information. Ingen som helst information över huvud taget.
Men dagen var givetvis inte “jobbig”. Visst inte. Jag fick ju komma hem igen på natten. Till min älskade familj. Det är ju en schlager att komma hem, det vet man ju. Det skrev Per Hagman en roman som heter. “Att komma hem ska vara en schlager” skrev han. Och precis så är det ju.
Precis när jag kom hem precis inatt så skulle jag lyfta en fyraåring som låg på min plats i min säng, och då satte sig fyraåringen upp i sömnen och skallade mig allt vad han orkade i ansiktet och spräckte min läpp.
Och eftersom min fru har förbjudit mig att ringa sjukvårdsrådgivningen fler gånger den närmaste månaden kan jag inte ringa dit och fråga om de tror att min läpp behöver sys. Och jag har ingen att sjunga “E de det här du kallar kärlek så vill ja inte längre va me” för och skrika “är det den här sortens schlager det ska vara? Va!?” till direkt efteråt.
Men det har inte varit någon jobbig dag.
Givetvis inte alls.