Hemmablind

När jag var liten brukade jag läsa en tecknad serie som hette Usagi Yojimbo. Den handlade om en kanin som var samuraj. I ett avsnitt minns jag att han slogs med en blind samuraj (eller, om vi ska vara petiga, en blind svärdsgris), som just eftersom han var blind hade utvecklat alla sina andra sinnen till supersinnen. Han visste var hans fiender befann sig utan att se dem. Luktade sig till en attack. Kände på sig alla faror.

Nu är jag snart 33 och har en dotter som är sex månader, och är det en sak som man behöver veta om barn i allmänhet och sex månader gamla barn i synnerhet är det att de vaknar svintidigt på morgonen och ligger och stirrar på sina föräldrar tills de får ögonkontakt med någon av dem. Om man inte ger dem ögonkontakt så kan de plötsligt somna om. Bara sådär. Och sova en timme till. Men om du GER dem ögonkontakt i ens en bråkdel av ett ögonblick så är det kört. Då är diskoteket öppet.

Så jag har tänkt väldigt mycket på den där blinda svärdsgrisen.

Och oavsett vad min fru säger så är jag nästan säker på att om vi bara tar bort några trösklar och kanske en eller max två väggar och jag får öva några gånger till på det här så kommer jag kunna ta mig hela vägen till badrummet och tillbaka och byta blöjan på vår dotter utan att öppna ögonen en enda gång.

Det kommer revolutionera våra lördagsmorgnar.