Det blir möjligen inget vanligt blogginlägg, det här. Jag tänker att det kanske kan gå för sig. Idag är ju ingen vanlig dag.
Det är en sådan dag då man lätt börjar fundera på var man hamnar, och hur. På vilken slags person man blev, och varför. På dörrar som stängdes och fönster som öppnades. På vad man skulle svara om någon bad en sammanfatta allt det allra bästa med sin barndom och uppväxt med ett enda ord.
För mig skulle det väl bli just det ordet. ”Ord”.
Inte för att jag är bäst på dem. Skickligast med dem. Vackrast i dem. Mest storslagen eller imponerande. Jag kommer aldrig kunna skriva så. Jag har förlikat mig med det. Min prosa har väl så att säga alltid i första hand varit det som Lars Lagerbäck beskrev Mikael Nilssons teknik som. ”Funktionell”. Men jag lever, på gott och ont (lite beroende på vem på Twitter ni väljer att fråga) i en tid och i ett land där en sådan som jag ändå kan hitta ett sätt att försörja sig på att trycka ner tangenter. Jag är grundligt tacksam för det varje dag.
Och mer än någon annan, oceaner mer än alla andra, är det hon som är att tacka för det.
Jag var kanske 3 eller 4 när vi satt framför det där kylskåpet i köket i den gula trävillan och flyttade runt de där magnetbokstäverna. Förvandlade dem till namn. Meningar. Hemliga meddelanden. Runt, runt, runt. I timmar. I dagar. Hela liv. Det fanns perioder under min barndom när jag hade svårt att få vänner. Men när hon lärde mig att läsa gav hon mig den största gåva jag någonsin har fått. Den att aldrig behöva vara ensam.
Jag var 6 när farfar dog och hon och jag läste Bröderna Lejonhjärta. För varandra lika mycket som för oss själva, förmodar jag. Jag läser den fortfarande minst en gång om året. Jag gråter fortfarande varje gång.
Vi var inte alltid överens efter det. Man är ju sällan det. Men vi hade alltid det där. Var jag än befann mig och vem jag än ville vara just då så kunde vi alltid prata om ord. När jag var 6 tog hon med mig till Nangijala. När jag var 8 lät hon mig resa själv till Narnia. När jag var 10 och hade min första riktigt arga sommar kunde vi alltid mötas halvvägs i Fylke. När jag var 12 och inte hade plats i vare sig hjärna, hjärta eller själ för något annat än elva män i röda tröjor, kunde vi alltid sitta bredvid varandra på en bänk i Åshöjden. Trots att hon hatade fotboll.
När jag piercade ögonbrynet och rakade huvudet och lyssnade på den sortens musik som fick henne att ifrågasätta om jag inte, trots allt, borde få ”någon form av diagnos”, då kunde vi alltid om allt annat kraschade och det enda som återstod var versaler och dörrar att slå i byta samtalsämne till Strindberg och Hemingway. Vi kunde alltid prata om Shakespeare. A.A Milne. Astrid Lindgren. Alltid Astrid Lindgren.
Astrid är alltid vår neutrala mark. Vårt internationella vatten.
Jag har varit på många konstiga platser och gjort en hel del idiotiska saker sedan de där eftermiddagarna när jag var 3 eller 4. Men jag har alltid läst böcker på vägen dit. Och jag har aldrig öppnat en bok utan att tänka på det där köket i den där gula villan. Det var min portal till magiska universum. Det där kylskåpet var min garderob.
Och nu fyller jag snart 31. Och hon köper barnböcker igen. Läser Pippi Långstrump för ett barnbarn. Letar fram magnetbokstäver på vinden.
I slutet av augusti ger jag ut en roman.
Den där gången när jag var 6 och red på Grim och Fjalar för allra första gången lärde jag mig att inte vara rädd för döden. Jag tror att jag kanske samtidigt bestämde mig för att jag allra helst, om möjlighet förelåg och jag av någon oförutsägbar anledning inte kunde bli astronaut eller cowboy eller nummer 10 i United, skulle vilja bli en sån som berättade historier.
Det har inte alltid varit de bästa historierna. Jag är medveten om det. Inte alltid de mest välformulerade eller estetiskt tilltalande eller ens grammatiskt korrekta. Inte alltid sådana som man kan ta med på fest utan att de skämmer ut en och tömmer barskåpet och har sönder pianot och äter upp all lasagne. Men på gott och ont var det väl en sån jag blev.
De där magnetbokstäverna blev min biljett till de längsta resorna, största vänskaperna, bästa efterfesterna, mest magnifika barslagsmålen, världskrigen, världsomseglingarna och allra mest vidunderliga äventyr jag någonsin har fått uppleva.
De lärde mig flyga.
De gav mig till och med ett jobb där jag inte behöver ha byxor på mig.
Så jag ville bara säga tack för det. Till min mamma.
På hennes dag.