Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Hunger Games. En recension.

 |  Publicerad 2012-04-01 13:54  |  Lästid: 5 minuter

Min fru och jag hade under några timmar den här helgen vår gemensamma avkomma under tillfällig tvångsförvaltning. Så kallad “barnvakt”. Vi beslutade därför att ta tillfället i akt och gå på bio. (Vilket är småbarnsföräldermotsvarigheten till en icke ännu reproducerad persons “åka till Las Vegas”.)

Det var nu ett tag (ett år) sen sist och vi hade därför en stor del (hela) programutbudet att välja på. Men eftersom min fru är mycket förtjust i kärlekslitteratur förlagd i dystopiska framtidsmiljöer och jag är likvärdigt förtjust i svärd, föll valet förstås helt naturligt på Hunger Games. (Vilket inte bara är min frus beskrivning av mitt beteende vid snackbaren utan även namnet på en film.)

Så.

Själva utgångspunkten för filmen är följande: Någonstans i en rätt omunter version av USA inte så långt framåt i tiden har landet döpts om till Panem och delats upp i en huvudstad och ett dussin slavdistrikt. I det fattiga Distrikt 12 ser alla ut ungefär som en journalfilm från Sibirien under kalla kriget, i huvudstaden Capitol ser alla ut ungefär som mingelbilder från Elle-galan. Regeringen i Capitol behåller makten genom gammal hederlig militärdiktatur, med våldsmonopolet såvitt jag kan förstå bibehållet genom en grupp poliser som är klädda som om deltagarna i Project Runway fått i uppdrag att tolka Storm Trooper-uniformerna med hjälp av Danny Saucedo.

Det finns svinstora fullt fungerande rymdskepp, men alla åker ändå tåg när de ska någonstans. Maria Wetterstrand-style. Vad man underhåller sig med generellt framgår inte (jag får inte intrycket av att hockey är speciellt stort i Capitol) men en gång om året erbjuds hur som helst bröd och skådespel till folket i form av ett gladiatiorspel. Där väljer man utan några större krusiduller ut 24 ungdomar mellan 12-18 år och skickar ut dem i en skog för att på direktsänd tv slå ihjäl varandra med allehanda medeltida tillhyggen. Lite som om SVT när de sparkade Ola Lindholm som programledare för Wild Kids hade ersatt honom med Joseph Kony.

Det är förstås en på alla sätt djupt fascinerande upplevelse.

Och för att på ett rättvist sätt kunna recensera de fulla 2 timmar och 22 minuter som filmen består av måste vi givetvis börja från början.

Alltså: Min relation till tonåringar är ytterst begränsad. Den var i all ärlighet rätt begränsad redan när jag själv var en av dem. Jag antar att man skulle kunna säga att tonåringar är för mig vad Amstaff terriers är för välbeställda bostadsrättsföreningar i storstadsnära förorter: Jag har inte alls någonting personligt emot dem, jag är bara orolig att de ska repa min bil.

Och ja, självklart. Det är ju inte så att jag ALDRIG har kontakt med tonåringar. Herregud. Självklart inte. Jag ser dem ju förstås på tv och på kollektivtrafiken och sådär. Men för mig har det alltid varit lite som att slötitta på de här Discovery-dokumentärerna om mystiska apflockar i regnskogen. Våra naturliga levnadsmiljöer befinner sig helt enkelt så långt ifrån varandra att jag aldrig under naturliga omständigheter skulle få tillfälle att studera tonåringar i det vilda.

Om det inte vore för Hunger Games.

Är man ute i god tid, och sitter nersjunken i sin biografstol redan när reklamen börjar, får man nämligen ett fullständigt unikt tillfälle att från bästa observationsplats studera flocken inifrån. Det är som att simma med hajar. Är du bara tillräckligt stilla så tror de efter ett tag att du är en surfbräda.

Och några saker om tonåringar hade jag verkligen aldrig fått veta om det inte varit för den här upplevelsen. Det gäller inte bara banala iakttagelser som att de inte utvecklat tillräcklig finmotorik för att aktivera muteknappen på en iPhone, utan också att de har exakt samma läte för att signalera parning och fara: Det nervösa fnittret. Oavsett om det på den stora skärmen framför oss företas avancerat hångel i grottmiljö eller frontallobotomering på 12-årig sidokaraktär medelst hillebard så svarar artexemplaren runtomkring mig nämligen med det nervösa fnittret. Vid ett tillfälle möts flicka och pojke, varpå pojke ömt lägger handen på flickas kind och kysser henne. Nervöst fnitter från samtliga artexemplar. Vid ett senare tillfälle möts annan flicka och pojke, varpå pojke ömt lägger handen på flickas kind och sedan dunkar hennes huvud i en vägg tills hennes skallben krossas. Nervöst fnitter från samtliga.

Det finns något djupt filosofiskt över det, tänker jag. Liv eller död, nyförälskelsens kärleksbevis eller hjärnsubstans som smetas ut över en kameralins, det är alltihop bara olika sidor av samma mynt i tonåringens begreppsvärld. Jag tror att vi alla har mycket att lära oss av detta enklare sätt att betrakta vår samtid, faktiskt. Tonåringarna runt mig verkar så lyckliga. Så sorglösa. De verkar inte ha så mycket att vara glada för, men de är det ändå. Precis sådär som mina medelålders grannar brukar beskriva "thailändare" när de har varit på semester.

En tankeställare, i sanning.

En annan sak som man genast märker vid studier av tonåringar i det vilda på detta sätt är att de tycks ha ett synnerligen dåligt fungerande vätskeabsorberingssystem. I en biosalong med drygt 70 platser räknar jag till 14 (fjorton) artexemplar som vid ett eller flera tillfällen under filmen behöver skutta iväg framför skärmen för att uppsöka en toalett. De gör det, noterar jag, i grupper om tre eller fyra artexemplar. Det är alltså inte omöjligt att det är samma typ av beteende som zebror brukar ha på Animal Planet när en dricker ur vattenhålet och de andra tre håller utkik efter lejon. Jag vet inte. Men tonåringarna har i alla fall inga popcorn med sig tillbaka, vilket ju ändå tycks bevisa en gång för alla att deras hjärnor måste vara avsevärt mindre än vanliga människors. (Vem passar INTE på att köpa mer popcorn om man ändå ÄR i lobbyn mitt under filmen? Vad för slags sjuk individ skulle göra så?)

Jag noterar för övrigt att artexemplaren uppmärksammar varandra på behovet av vattenhålsbesök med exakt samma läte som de uppmärksammar varandra på offentligt pussande eller avrättningar. Jag tänker att det kanske är ett universellt läte för den utomstående, men fyllt av särskiljande nyanser för den initierade. Lite som ordet "Öh!" fungerar för fotbollssupportrar.

Det finns dock undantag.

I stolen bredvid mig sitter nämligen vad jag bara kan anta är ett högre emotionellt utvecklat artexemplar av tonåring. Hon är kanske 13. Hon har mjukisbyxor och har tagit av sig skorna. Sitter med benen uppdragna under sig som om hon befann sig i någon form av sittande fosterställning. Alternativt Ryan Air-anpassad lotusställning. Jag tror att hon har läst boken som filmen bygger på, skriven av Suzanne Collins. Jag baserar detta antagande helt och hållet på tonåringens kroppsspråk och min egen skarpa intuition.

Och lite på att hon börjar gråta under introtexterna.

Jag har, helt uppriktigt, inte upplevt den formen av hängivenhet inför en kulturyttring sedan min gamle vän Morten, rollspelsfantast och Tolkien-fundamentalist, höll på att starta slagsmål i salong 2 på Filmstaden Södergatan i Helsingborg tidigt 2000-tal efter att han insett att Tom Bombadill strukits helt ur manuset till Sagan om ringen.

Jag känner mig som Steve Irwin måste ha gjort när han såg en krokodil gråta första gången.

Och det blir bättre, visar det sig. För att sitta bredvid det här exemplaret av tonåring är att veta allt som kommer hända i filmen exakt tio sekunder innan det händer. Jag får subtila ledtrådar om att en av de bärande karaktärerna kommer dö eftersom min tröjärm strax innan fuktas lätt av att befinna sig i den omedelbara närheten av en kaskad hysteriska snyftningar. Jag anar mig till att en actionsekvens eventuellt kan vara under uppseglande när huvudpersonen kikar ut över en öppen gräsyta från ett skogsbryn och jag hör tonåringen bredvid mig viska "nej, nej, neeej!!!".

Det är lite som att sitta bredvid en 2.0-version av den där gamla tanten som sitter på alla släktträffar och får ont i knäleden när det ska börja regna.

En bioupplevelse i 4D, helt enkelt. Revolutionerande.

Så, sammanfattningsvis: Givetvis fanns även små minuspunkter i protokollet av helhetsupplevelsen. Till exempel att det halvdussin artexemplar av tonåring som befann sig två rader bakom oss och ideligen högt upprepade slutrepliken i varje dialog, varpå minst en av dem högt gissade vad som skulle hända härnäst och konsekvent lyckades med konststycket att trots att hon läst facit i förväg ändå gissa fel, inte själva hade fått gå igenom någon form av naturlig urvalsprocess innan de fick besöka biografen ifråga. Till exempel varsitt vapen men bara en biljett.

Eller så.

Men på det stora hela: Dialogerna. Miljöerna. Naturupplevelsen.

Jag har förstås inget val. Det förstår ni ju. Så jag ger Hunger Games på bio solkara F F F F F i betyg.

Och filmen var också helt okej.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:54