Jag kan givetvis inte tala för alla andra småbarnsföräldrar här. Men ungefär så här har min sons och min transportevolution från bilen till lägenheten efter att han har somnat på vägen hem från någonstans sett ut de senaste 44 månaderna:
0-3 månader: Som om han var den sista droppen vatten.
4-8 månader: Som om han var en av de sex-sju sista dropparna vatten.
8-12 månader: Som om han var en kärnvapenbomb kapabel att ödelägga en substantiell del av norra Europa.
1-1,5 år: Som om han var en handgranat kapabel att ödelägga vårt garage.
1,5-2 år: Som om han var de sista 18 000 dropparna vatten och någon hade hällt dem allihop i en saccosäck som luktar gamla räkskal.
2-3,5 år: Som om han var den tjocka killen i min pluton som blivit skjuten i benet och mumlat ”save yourself” men inte alls speciellt övertygande så att jag sen fått kånka honom över axeln sex mil genom en krigshärjad vietnamesisk djungel i ösregn.
Just ikväll: Som om han var någon jag inte kände jättebra som brutit sig in i baksätet av min bil på fyllan och somnat där.