I ditt radioansikte

Som möjligen har framgått tidigare under bloggveckan har jag alltså inte gjort speciellt mycket av det här “jobb” den här veckan. Mitt bokförlag tyckte uppenbarligen inte att det var helt lämpligt, varför jag fick ägna en liten stund av min söndag åt just “jobb” istället. Jag körde alltså in till Radiohuset i Stockholm (vilket, FYI, inte ligger i tv-huset i Stockholm, något jag efter egna efterforskningar kan gå i god för numera) och var med i radio. I programmet “P4 Extra”, för att vara exakt, ett program som underfundigt nog sänds i radiokanalen P4.

Och jo, man kan förstås lyssna på programmet på internettet om man så skulle önska. Men INNAN jag lägger upp länken till det måste vi förstås i vanlig ordning ha hela red pill/blue pill-diskussionen. Så: Om man VILL veta hur en version av mig låter i radio, då tar man det röda pillret och klickar på länken. Om man hellre vill fortsätta leva i illusionen att jag är, tja, vad ni nu tror att jag är, då tar man det blå pillret och ger fan i länken. Okej? Okej.

Här är länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/121682?programid=2151 (Jag är, som trogne läsaren Kristina2 så vänligt påpekade, med vid 38-minutersrycket).

Jag förbereder mig efter detta, också det i vanlig ordning när det gäller någon form av rörlig media där jag figurerar, på att det blir ett himla liv om min dialekt i kommentarsfältet. Min dialekt är ju, har det uppdagats, tydligen ett särdeles bra debattobjekt. Skåningar från nordvästra Skåne har nämligen en tendens att tycka att jag pratar skånska men fel sorts skånska, medan skåningar från resten av Skåne brukar tycka att jag pratar stockholmska, medan stockholmare tycker att jag pratar skånska, medan min fru säger att "herregud jag lyssnar inte så noga du pratar bara konstigt".

Lite bakgrundsfakta i ärendet är att jag enligt den närmaste omgivningens omdöme pratar bredare skånska när jag är A– I Skåne, B– Är trött, C–Är full eller D– Är förkyld. Idag uppfyllde jag två av kriterierna (trött och förkyld) och blev därför ombedd från flera olika håll att fokusera på att a-r-t-i-k-u-l-e-r-a orden som kommer ut ur min mun eftersom jag annars enligt uppgift riskerade att alienera samtliga lyssnare norr om Råå-ån. Och, ja, när jag artikulerar saker hamnar min dialekt så att säga lätt i ett gränsland som mina skånska vänner from this day forth, enligt dem själva, shall know as "radioskånskan". Skåningar tycker att detta är stockholmska, stockholmare tycker att detta är skånska, och min fru "orkar inte ha den här himla diskussionen en gång till".

Så, ja. Röda piller. Blå piller. Ni vet hur det funkar. Som Morpheus sa: "Most of these people are not ready to be unplugged, Neo".

Kom inte och skäll på mig om ni trots denna varning klickar på länken och upptäcker att ni inte gillar verkligheten lika mycket som The Blatrix, helt enkelt. (Det är mitt ord för "BloggMatrix" och JA ni tycker att det är kasst nu men det kommer växa på er, det vet jag).

Ja. Så. Detta om detta och det och så vidare.

Jag var alltså i Radiohuset i Stockholm idag.

Och det är ganska rigorös säkerhet i Radiohuset, kan man säga. Så när jag väl hade hittat dit var jag tvungen att ringa på en liten telefon för att bli insläppt genom en liten sidodörr. Och sedan behövde jag leta upp en liten reception, som var stängd. Och sedan behövde jag leta upp en liten lapp i den lilla stängda receptionen med ett litet telefonnummer på. Och sedan fick jag ringa det lilla numret. Och då kom det en väldigt, väldigt, väldigt stor vakt och släppte in mig genom en sån där dörrsluss som vanligtvis är reserverade för folk som är med i filmer där folk går ombord på rymdskepp och/eller är en av de sista medlemmarna i en spillra av mänskligheten som ännu inte smittats av ett dödligt och/eller zombiegenererande virus som var den ondsinta regimens och/eller den lilla apans fel.

En sån här, för att vara exakt:

När jag stod där i mitten av slussen under de där sekunderna då båda dörrarna var stängda så tänkte jag mycket på hur bra det är att skattebetalarnas tv-licenspengar används så konstruktivt till att bygga såna här slussar för annars skulle säkert terroristerna till exempel kunna rusa rakt in i någon inspelningsstudio och okynnessända radioteater eller släppa ut fel svar på Melodikrysset och då skulle allt vara förlorat.

Jag tänkte berätta det för vakten. Men han såg inte ut att vara riktigt på humör.

Så jag gick vidare. Uppför två trappor. Genom en ny dörr (som var låst och larmad, och som jag bara fick passera efter att ha ringt på dörren och tydligt redogjort för mitt ärende för en man med skägg och lokal frisyr). Då blev jag invisad i en korridor, och sedan invisad i ett litet kök, och där anvisad en liten kaffemaskin.

Kaffet såg ut så här:

När jag drack det tänkte jag mycket på min vän A, som jobbar på kommunen i Helsingborg och har en kollega i 60-årsåldern som när A blev anställd blev mycket konfunderad över att A hade fått så många frågor på sin anställningsintervju. På kollegans tid ställdes det tydligen bara två frågor: 1. Dricker du kaffe? 2. Räligt kaffe? Om man svarade ja på båda ansågs man lämplig som kommunanställd och fick jobbet. Själv lärde jag mig dricka räligt kaffe i tidigt 20-årsålder när jag jobbade på Anticimex. Där gjordes det kaffe så att man fick stå upp och köra bil hela förmiddagarna.

Jag tänkte berätta det för mannen med skägget men han hade redan gått.

Så då gick jag och satte mig i ett litet rum utanför inspelningsstudion och väntade. Det såg ut så här:

När jag satt där tänkte jag mycket på att det kändes som att sitta utanför ett av förhörsrummen i The Wire. Och sen tänkte jag rätt mycket på olika sorters glass en stund.

Och sen fick jag komma in i studion, och så pratade vi i fem minuter, och sen var det dags att gå hem.

När jag kom tillbaka till slussen vid utgången öppnades den dock inte. Och bredvid den satt en liten skylt där det stod "utgång genom roterdörren!" och en pil åt höger, direkt riktad mot slussen. Jag vet inte vad en roterdörr är för något så jag antog att det var slussen. Men den öppnades inte. Så jag gick och knackade på dörren till vaktens rum. Han öppnade med lite det där ansiktsuttrycket som om han precis blivit avbruten mitt i säsongsavslutningen av Downton Abbey. Jag sa "jag kommer inte ut", och då sa han "utgång sker genom roterdörren!", och då sa jag "men den öppnas ju inte" och då himlade han med ögonen och pekade tio meter längre åt höger på en snurrdörr och sa "genom ROTERDÖRREN!". Och då sa jag "du menar snurrdörren?" och då skakade han argt på huvudet och gick in i sitt vaktrum igen och sen tyckte jag bestämt att jag hörde Tom Branson vara sjukt snygg där inifrån.

Och sen gick jag i alla fall ut genom den här dörren och åkte hem.

I Skåne heter det fan snurrdörr.