Jonas Cramby, som jag är en mycket stolt bloggkollega till här på Café, är ju allt som oftast inte bara en närmast provocerande vass skribent utan även (som chefen redan iakttagit) i fullständig särklass på detta med att se mänskligheten i människor.
Idag har han skrivit om en man som heter Ove.
Och det som för er andra kanske bara är ett snapshot av ett medelålders pucko, är för mig en närmast brutal skildring av mig själv som 50-åring.
Cramby har fångat varje detalj i mitt sätt att ifrågasätta receptionister (och för den delen kundtjänstpersonal på 3, och kassörskor på 7-Eleven, och taxichaufförer som jag tycker tar fel väg över Södermalm när jag är full) hela vägen ner till sättet jag rullar ihop programbladet och slår det lite bestämt i handflatan. Sådär så att jag ger intrycket av att tro att det är en polisbatong. Sådär så att jag ser ut som om jag i vilken sekund som helst kommer utstöta ett myndigt ”och hur var det här då?” (Jag gjorde det allra senast i helgen när vi var på lägenhetsvisning och mäklaren inte kunde redogöra för exakt tidpunkt för senaste stambytet.)
Det som för er andra vanliga människor därute alltså bara är ytterligare en magnifik liten text av Jonas Cramby, är för mig alltså en tidsmaskin.
I framtiden är jag en man som heter Ove.
Jag förlikar mig just nu med denna insikt.