I’m still lunching on my own

Min vän och kontorskollega N tar sig då och då tid att berätta små sedelärande historier för mig medan vi sitter på kontoret. Ibland är det någon enklare historisk anekdot, ibland halvtimmeslånga referat av någon litterär karaktär vars vindlande eskapader min vän N tycker att jag har särskilt mycket att lära av just för tillfället. Jag uppskattar dessa små stunder i vår vänskap oerhört mycket. Lite för att det är trevligt att föra den sortens intellektuella samtal med någon vars sällskap man innerligt uppskattar. Och lite för att jag sedan kan återberätta anekdoterna i olika sociala sammanhang och därigenom få folk att tro att jag har, ni vet. Läst grejer.

Hur som haver: En liten bit favoritkuriosa av allt det som min vän N delgivit mig de senaste åren handlar om “Att få en vit elefant“. (Den verkligt klickfanatiske kan läsa om tillfället då han berättade historian för mig här.) Det är ett talesätt som härstammar från det gamla Sydostasien, där vita elefanter ansågs oerhört heliga, och därför inte fick vare sig skadas eller användas som arbetsdjur. Detta ledde till att lokala kungligheter då och då roade sig med att utnyttja djuret för att bestraffa mer välbärgade delar av befolkningen som på ett eller annat sätt ansågs ha betett sig uppstudsigt. Om en rik aristokrat någonstans undanhöll delar av skatten eller under en middag med den yttre bekantskapskretsen pratade skit om kungens undermåliga insats i gårdagskvällens CoD-lan, kunde vederbörande därför förvänta sig att nästa dag finna en jättelik vit elefant med en rosett runt gumpen på sin farstutrapp. Och eftersom det nu var så fiffigt ordnat att såväl vägran att ta emot en kunglig present som att placera densamma i statlig sysselsättningsgaranti eller att försöka stoppa den i en säck och kasta den i floden var straffbart med döden i det gamla Sydostasien, var vederbörande helt enkelt tvungen att behålla kreaturet tills det ätit vederbörande ur huset och/eller ränt runt och trampat sönder allt av värde i detsamma.

Därav alltså uttrycket “En vit elefant”, för något som på ytan verkar vara en generös gåva men som i själva verket så att säga kommer kosta avsevärt mer än det smakar.

Och. Ja.

Jag kan ju nu inte säga med bestämdhet att min vän N när han berättade detta för mig menade att det är e-x-a-k-t som att ha en god vän som heter P. Som för tredje gången på två veckor ringer och ställer in en lunch när man redan sitter på restaurangen. Så att man antingen måste resa sig upp och gå därifrån och sedan skämmas för mycket för att någonsin kunna gå tillbaka till restaurangen ifråga, eller sitta kvar och äta ensam ackompanjerad av kollektiva "jaså din dejt kom inte"-blickar från den samlade serveringspersonalen. Och man då ringer den goda vännen ifråga och, istället för att skälla ut honom, helt vänligt erbjuder sig att passa den gode vännens fyraåriga dotter en kväll medan den gode vännen och hans fru får gå på bio i lugn och ro och se den där med Noomi Rapace. Varpå den gode vännen förstås blir jätteglad och tacksam. Och man sedan passar den fyraåriga lilla ängeln hela kvällen. Bara för att PRECIS innan hon ska hämtas strax efter 21-snåret ger henne en kanelbulle och en Red Bull.

Jag vet inte om det var det min vän N menade när han berättade den där historian.

Men jag känner ändå att min vän P bör hålla detta i åtanke ikväll när han hämtar den lilla vita elefanten.

"Ängeln". Menar jag.