Ingen god gärning går ostraffad

Jag vet helt ärligt inte exakt hur det här gick till.

Men det började med att vår son hade en jämnårig lekkamrat här. Och jag skulle vara själv med dem i en timme. Och alla frågade om det skulle gå bra och jag sa att jajajaaa herregud jag har för fan varit ensam med barn förut. Och sen gick alla. Och efter fem minuter började ungarna bråka om nån jävla lastbil. Och jag satt i köket och åt kakor. Så jag gjorde det som alla ansvarsfulla föräldrar gör i den situationen. Jag förklarade för ungarna att de måste lära sig att dela med sig. Och det funkade inte. Så då tog jag lastbilen ifrån dem. Lite som José Mourinho gör med sina fotbollslag, tänkte jag. Liksom ena gruppen mot en gemensam yttre fiende, fattar ni? Exakt. Och en stund senare satt jag i köket och så hörde jag något som välte i andra rummet och när jag kom dit hade en av ungarna kastat en traktor i huvudet på den andra, varpå den andra hade kontrat med att kasta en plasthäst i ögat på den första. Så då tänkte jag att det kanske skulle lugna ner situationen lite om de fick tillbaka lastbilen. Så då fick de det. Och fem minuter senare hörde jag från köket att de bråkade om lastbilen igen. Så då skulle jag gå in och förklara för dem att man måste för fan dela med sig, det är faktiskt det viktigaste som barn i treårsåldern måste få lära sig. Men sen råkade jag öppna dörren lite snabbt och klämde liksom lastbilen mellan dörren och väggen och så gick den sönder. Och så blev det ett jävla liv.

Och sen kom min fru och den andra ungens pappa hem och undrade hur ungarna hade fått de traktor- och hästformade blåmärkena i ansiktena. Och då förklarade jag. Och sen frågade den andra ungens pappa var jag var när allt det här hände. Och då förklarade jag att det viktiga är för fan att ungarna lär sig att DELA MED SIG.

Och sen är jag inte exakt säker på vad som hände.

Men som jag förstår det så är båda ungarna nu i alla fall sams igen och nere vid dammen tillsammans för att mata ankorna med mina kakor.