Min son är tre år gammal. Det är givetvis en intressant ålder på många sätt. Och det är inte det att jag inte älskar honom eller hans ålder, inte alls. Men det finns saker som tydligen normalt inträffar närmare fyraårsåldern som jag verkligen ser fram emot. Så kan man väl sammanfatta det.
För, alltså: Kommunen som min fru och jag av olika anledningar beslutat oss för att slå läger i de senaste åren har varje år en gettogether för alla områdets förskolor, där personalen visar upp foton från verksamheten och barnen visar upp saker de har ritat och saker de har limmat på olika grejer och sådär.
Själva eventet går i regel av stapeln på eftermiddagen men en naturlig del av allt detta är förstås att alla föräldrar förväntas baka något och lämna detta i köket på förskolan på morgonen. Kakorna säljs sedan tillbaka till föräldrarna några timmar senare i form av “fika”. Man kan säga att det är lite samma strategi som familjen Soprano jobbar efter, fast pengarna går i det här fallet till välgörenhet. Plus att man får äta kakor.
Så när jag lämnade vår son på förskolan imorse hade jag alltså, som brukligt är, med mig ett aluminiumfoliepaket i varmluftsballongsstorlek fullt av kakor och stod i kön till förskolans kök bakom ett dussin andra föräldrar i samma ärende. Och när jag stod där gick några av de medlemmar ur förskolepersonalen som så att säga har lärt känna min personlighet aningen bättre än de flesta människor egentligen vill lära känna min personlighet de senaste två åren förbi, och när de såg mig stannade de upp och tittade överraskat på mig och aluminiumfoliepaketet i min famn och utbrast “nämen, har DU bakat Fredrik!?”.
Och då erkände jag förstås att det inte helt och hållet var jag som hade bakat. Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Eller jag erkände det i alla fall efter att min son hade berättat att det var hans mamma som hade bakat. Eftersom han tydligen tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Ungar har ju så mycket skit för sig.
Och då nickade förskolepersonalen förstående.
Och visst, det är inte alls säkert att någon av dem alls sedan tittade sådär besviket på mig som man gör på föräldrar som liksom inte verkar anstränga sig för att vara delaktiga i sina barns liv. Det är mycket möjligt att jag bara inbillade mig det. Det är faktiskt till och med högst troligt att jag bara inbillade mig det.
Men jag kände i alla fall att det var på sin plats att jag påpekade att jag faktiskt hjälpte till. Att det var en jävla laginsats, det här. För min fru kanske BAKADE kakorna igår kväll, men jag lät faktiskt bli att äta UPP kakorna inatt!
Och då log alla. Som om det var fyndigt sagt av mig. Och så nickade en mamma till ett annat barn och sa att precis sådär fast tvärtom var det hemma hos henne. Och då kände jag att det blev sådär gemytlig och skön stämning. Det kändes som att jag när som helst skulle få en highfive av någon. Och jag blir ju rätt ofta nervös just i sammanhang där jag måste umgås med andra föräldrar. Eller vuxna. Eller, ja, människor, egentligen. Så det var en stor befrielse för mig att få stå där i ett par sekunder och bara känna mig som en i gänget. Det var det verkligen.
Och sen pekade min son på aluminumfoliepaketet och tryckte in fingret där jag liksom hade fluffat upp folien lite extra och så tittade han muntert på alla runtomkring oss och sa “pappa åt kaka i bilen!”.
Och, ja.
Jag har alltså läst på internet att barn fram till fyraårsåldern egentligen inte har något begrepp om vad sanning är, men att de i den åldern väldigt snabbt lär sig att ljuga.
Jag börjar längta dit.