Min son tar hem förkylningar från förskolan. Jag smittas av dem. Han är sjuk i två dagar, jag i tio.
Han blir frisk. Jag blir täppt. Min fru är borta över kvällen. Jag får huvudvärk.
Jag går runt i lägenheten i tre timmar och letar panikslaget efter min nässpray. Kan inte hitta den någonstans. Kan inte begripa var den har tagit vägen. Min son sitter på en stol och tittar lugnt på mig.
Jag letar vidare. Börjar se suddigt. Ringer och frågar min fru, hon har ingen aning.
Min son promenerar under tiden avslappnat runt i lägenhet och ser ut som om han funderar på att lära sig att vissla.
Jag snörvlar. Tömmer badrumsskåpet. Tömmer köksskåpen. Tömmer alla jackfickor.
Min fru ringer och påminner mig att det är dags att gå och lägga vår son. Jag säger till honom att det är dags. Han vägrar ta mig i handen.
Jag upprepar att det är dags. Han skakar på huvudet. Jag snörvlar. Kan inte andas. Tar ett varv till i lägenheten och letar efter nässprayen. Finns ingenstans.
Går tillbaka och upprepar för min son att det är tid för sängen. Han skakar på huvudet. Jag lyfter upp honom. Han kämpar emot. Jag sjunger. Han vägrar. Jag läser sagor. Han skriker. Till slut tvingar jag ner honom i sängen mot hans vilja.
Han tittar trotsigt på mig en lång stund. Ser nästan hotfull ut faktiskt.
Sedan ställer han sig upp ur sängen och kastar något på mig. Och lägger sig omedelbart efteråt ner i sängen, vänder sig mot väggen och somnar.
Jag plockar upp föremålet från golvet.
Det är plastlocket till min nässpray.
Min son är en colombiansk kidnappningsliga.