Jag är en passionerad person. Men förlåt mig så himla mycket för att jag bryr mig då.
Jag: (Kommer in i köket) Vad…är det där?
Fru: Vilket då?
Son: Batman har båt nu! (Kör runt på köksgolvet med en deformerad hjulamputerad version av den Lego-Batmobile jag ägnade t-i-m-m-a-r åt att bygga ihop kvällen före).
Jag: (Till fru) Vad menar han med det?
Fru: (Som om detta inte spelar någon roll, som om det är så världen fungerar) Han har väl byggt om den till en båt, jag vet inte. Är du klar i badrummet?
Jag: (Jättejättesammanbitet och inte alls argt) Varför har du låtit honom bygga om Batmobilen till en...båt?
Fru: (Som det inte spelar roll) Vad spelar det för roll?
Jag: (I ett fullkomligt rättfärdigat tonläge) DET TOG FÖR FAN FLERA TIMMAR ATT BYGGA IHOP DEN DÄR JÄVLA BILEN!
Fru: (Tittar på kartongen, tittar på Batmobåten, tittar på mig) Tog det dig flera timmar att bygga ihop en Lego-grej som är för sjuåringar?
Jag: FRÅN sju år! Det är rekommenderat FRÅN sju år!
Fru: Okej. Men om du är klar i badrummet så kanske vi kan gå nu? Jag och barnen är färdiga.
Jag: (Sakligt, inte surt) Inte förrän jag har byggt ihop Batmobilen igen.
Fru: (Onödiga tonen) Alltså, älskling, om du ska bli så här varje gång så kan vi helt allvarligt inte köpa hem mer Lego.
Jag: Vad snackar du om?
Fru: Du blir ju helt hysterisk. Du kan ju inte hantera det här.
Jag: Äh, det blir jag väl inte? Jag vill bara inte...vafan. Jag vill inte att vi tappar bort några delar. Bara. Det kan man väl få vilja...
Fru: Mmm. Säkert. Du får inte bygga mer Lego på ett tag nu. Då får psykopatögon när du pratar om det.
Jag: (Helt utan psykopatögon) Men lägg av nu. Så farligt är det inte. Det här är en rolig grej som jag och barnen kan göra ihop. Jag är inte hysterisk. Sluta överdriv.
(Tystnad)
Fru: (Rycker på axlarna, på det onödiga sättet) Nämen okej. Om du säger det så. Då spelar det förstås ingen roll för dig heller att Jokern och Batman åker på motorcykeln ihop?
Jag: (På alla sätt ohysteriskt) Varför...åker Jokern och Batman motorcykel ihop?
Son: (Pekar. Jätteglad.) Nu har dom blivit vänner!
(Längre tystnad)
Jag: (Eventuellt lite hysteriskt) Men...lilla gubben...tror du...alltså...TROR DU ATT PAPPA SATT ENHELJÄVLADAGOCHBYGGDELEGO FÖR ATT JOKERN OCH BATMAN SKULLE GÅ OCH BLI V-Ä-N-N-E-R ELLER!!!???
(Tystnad av den avvaktande sorten)
Fru: Nä men du är ju inte hysterisk.
Son: (Pekar. Jättenöjd.) Först var dom arga. Sen blev dom glada. Nu är dom vänner!
Jag: BETYDER ORDET "NEMESIS" INTE NÅGONTING FÖR ER MÄNNI...
Fru: (Till son, onödig ton) Jag vet att det här inte är ditt fel, men antingen får Jokern hoppa av motorcykeln nu eller så får du gå och kolla i ambulans-Legot om det finns en defibrillator till pappa.
Son: Darth Vader kör ambulans. Den flyger!
Fru: (Tittar på mig, höjer på ögonbrynen)
Jag: DET HÄR ÄR INTE EN ÖVERDRIVEN REAKTION!