Jag har alltid uppskattat god samhällsinformation, det är allt jag säger.

Som den uppmärksamme läsaren möjligen tidigare noterat klassificeras gamla saker som jag vill föra in i vårt hem som “skrot”, medan gamla saker som min fru vill hasa in i samma hem klassificeras som “vintage” eller “antikviteter”. I helgen uppstod dock viss begreppsförvirring, eftersom vi gick in i en antikvitetsbutik och jag faktiskt hittade något jag ville ha.

Min fru löste dock detta genom att tvinga mig att bära ut ett litet jävla hallbord för kostnaden av ett årskort på Camp Nou till bilen först, och när jag kom tillbaka så var skylten enligt kvinnan i kassan plötsligt “inte till salu utan bara prydnad”. Min fru hävdade förstås envist i efterhand att hon inte hade något med det att göra. Dessutom insisterade hon på att hon faktiskt inte direkt “tvingade” mig att bära ut det där jävla bordet, utan mer gav mig “incitament” genom att insinuera att det ju vore “himla tråkigt” om hon som är så liten skulle snubbla med det här tunga bordet och “råka repa bilen”.

Den manipulerande ormen.

Men det här är inte slut än. Det ska hon ha klart för sig. Jag ska ha den där skylten.