Jag känner att jag kommer få en svart kamel för det här

Imorse gick jag upp strax efter sex. Lyfte upp min son. Gick ut i hallen. Slog tån i tröskeln. Slog huvudet i en lampa. Gick ut i badrummet. Slog knäet i dörren. La ner min son på skötbordet. Välte traven med tvättlappar. Försökte hålla en hand på min son på skötbordet samtidigt som jag böjde mig ner för att plocka upp tvättlapparna. Råkade sticka in fingret i min sons mun. Han hostade argt. Jag slog huvudet i undersidan av skötbordet. Vände mig om för att sätta på kranen. Välte ner två parfymflaskor i handfatet. En gick sönder. Välte ner min sons byxor på golvet. Försökte hålla en hand på min son på skötbordet samtidigt som jag försökte blöta en tvättlapp utan att skära mig på glasskärvorna, samtidigt som jag försökte undvika att välta resten av badrumsskåpsinnehållet samtidigt som jag försökte plocka upp min sons byxor från golvet med tårna. När jag till slut lyckades med det och fått på honom byxorna upptäckte jag att jag inte satt på honom någon blöja. Jag tog av honom byxorna, satte på honom en blöja, råkade välta en stor korg med hudkrämer. Försökte plocka upp de små flaskorna en och en med tårna. Råkade sticka in fingret i min sons näsa. Han nös argt.

När jag till slut var färdig, hade stängt av kranen, plockat upp hudkrämerna, lyft upp min son, burit tillbaka honom genom lägenheten och lagt honom i sin säng, upptäckte jag att jag satt på honom blöjan bak och fram. Och att han inte hade några byxor på sig.

Han låg stilla där och tittade fundersamt på mig. Våra blickar möttes.

Och ni vet hur en del föräldrar säger att de känner på sig exakt vilka som kommer bli deras barns första ord?

Jag börjar få en obehaglig känsla av att de kommer bli: "You are the weakest link. Goodbye."