På en lekplats. Någonstans.
Annan förälder: (Ganska lång utläggning som jag eventuellt inte koncentrerade mig på exakt hundra procent av, men som i sin essens såvitt jag begrep den handlade om att man som förälder inte ska sätta press på sina barn utan måste låta dem växa upp till egna självständiga individer som får leva sina liv så som de vill.)
Jag: (Något som eventuellt fick mig att framstå som att jag inte hade lyssnat)
Annan förälder: Va?
Jag: V…a?
Annan förälder: Håller du inte med?
Jag: Om…alltså…om det där med att inte sätta press på sina barn?
(Tystnad av den inte helt bekräftande sorten)
Annan förälder: Hur menar du nu?
Jag: Alltså, det var väl det vi pratade om och…
(Lämplig plats för eftertanke)
Jag: (Tittar på min son, harklar mig) Alltså, du vet, jag brukar bara säga att så länge han inte växer upp och blir kriminell så är jag nöjd. Förstår du hur jag menar?
(Tystnad)
Jag: Alltså, jag menar inte så. Jag menar bara att jag har liksom sett honom leka kurragömma. Innan han gömmer sig så kommer han springande och talar om var han tänker gömma sig. Han hade blivit asdålig på att vara kriminell.
Annan förälder: (Eventuellt på väg att svara något, om jag hade varit tyst tillräckligt länge för det)
Jag: (Tänker i vanlig ordning att det bästa sättet att kompensera för att man sagt något ogenomtänkt är att spä ut med fler ogenomtänkta grejer) Alltså, inte så. Om han absolut VILL bli kriminell så är det ju självklart att jag kommer…eller, du vet. Man ska stötta sina barn. Var det inte så du menade?
(Tystnad av den mer avvaktande sorten)
Jag: Okej. Jag erkänner att jag inte vet exakt hur vi kom in på det här. Vad var din första fråga?
