Fru: (Från köket) Vad är det här?
Jag: (Från vardagsrummet) Det är en julskinka.
Fru: Varför står den på köksbänken?
Jag: Jag håller på att äta den.
Fru: Du sitter ju i vardagsrummet!
Jag: Ja!
Fru: Ja?
Jag: Ja?
Fru: (Den onödiga tonen) Du kan väl ställa in den i kylen när du är färdig med den? Nu luktar det skinka i hela köket!
Jag: (Med gudomligt tålamod) Men jag är ju för fan inte FÄRDIG med den!
Fru: Vadå inte färdig? Du kan väl skära så mycket du vill ha och sen stoppa in den i kylen igen!
Jag: JAG HAR FAKTISKT MER RESPEKT FÖR MIG SJÄLV ÄN SÅ!
(Avvaktande tystnad)
Fru: Vad snackar du om?
Jag: (Möjligen, möjligen, möjligen med en ton i rösten som avslöjar min sårbarhet) Man kan faktiskt inte bara ta så mycket julskinka som man vill ha första gången, man måste låta den stå till sig lite också. Så att den får vänta lite, liksom. Det är som att bygga en relation. Givande och tagande.
Fru: (Med den där tonen som alla samtal brukar sluta med när de slutar med att hon inte förstår varför man äter djur över huvud taget och det går faktiskt inte att resonera med en sån människa i närheten av en julskinka) Jag vill inte ha den här på köksbänken. Ät upp den eller ställ in den i kylskåpet.
Jag: Det är inte så det funkar säger jag ju! Man kan inte verka needy. Man kan inte bara lägga upp all julskinka på tallriken på en gång för d…
Fru: (Den onödiga tonen igen) Fredrik, om du tänker säga nu att du inte kan göra det för att julskinkan inte kommer respektera dig i så fall så kommer det bli vegetarisk mat hela julen i det här hemmet, det ska du ha klart för dig!