Jag är inte en speciellt bra pappa. Det är ingen hemlighet. Jag besitter en lång rad egenskaper och personlighetsdrag som alla med kompetens inom området är överens om gör mig synnerligen olämplig för föräldraskap.
Jag är självupptagen, ofokuserad, glömsk, inkonsekvent och otålig. Långsam. Paranoid. Dålig lyssnare. Oförmögen att leva i nuet. Och glömsk.
Jag vet inte hur man ska bete sig på föräldramöten. Jag ringer sjukvårdsrådgivningen tre gånger i veckan. Jag tar med mina barn till jobbet för att jag glömde lämna dem på förskolan på vägen. Jag tar med andra barns skor från lekrummet. Jag är rädd för svanar. Jag kan inga lekar. Det är okej, alltså, både min familj och jag har för längesedan förlikat oss med det här. Jag gör så gott jag kan, det gör jag, men jag är helt enkelt en ganska kass vuxen.
Så med det i åtanke.
Mina barn har alltså en leksaksspis. En sån där i hårdplast som låter som en gasspis när man sätter igång plattorna, och när man ställer en liten kastrull på en av dem så låter spisen som att den bubblar och fräser. Min son växte ifrån den där spisen för några år sedan, och min dotter har i ärlighetens namn inte visat speciellt mycket intresse för den heller på senaste tiden. Förrän idag.
Idag är min fru på en grej med sitt jobb. Så barnen och jag är ensamma hemma. Och då sitter min son tyst och förväntansfullt på en pall bredvid leksaksspisen, medan min dotter omsorgsfullt stoppar små bitar av något som jag faktiskt inte riktigt vet vad det är men som ser ut som väldigt noggrant sönderrivet hushållspapper blandat med något som jag tror är florsocker i en tesked.
Sedan håller min dotter skeden försiktigt över en av plattorna på leksaksspisen. Och min son sitter bredvid och kikar ner i den och säger “nu…nu tror jag det är färdigt”.
Jag är som sagt ingen auktoritet på området.
Men det är så man gör crack va?