Ja. Några av er vet möjligen hur det är. Några av er möjligen inte. Men för mig personligen har det i alla fall varit så att efter att jag passerade 28 så slutade jag liksom vara bakfull dagen efter att jag hade druckit och började istället vara bakfull i tre dagar efter att jag hade druckit.
Första dagen är förstås den gamla vanliga systemkollapsen där jag börjar skrika invektiv åt främlingar på flygplatser för att de andas för högt och sedan går och lägger mig i fosterställning på en bädd av chipssmulor och ost och tar en tupplur i den sortens tid som annars är reserverad för labradorvalpar, sagoprinsessor och Mel Gibson.
Tredje dagen är mer eller mindre exakt likadan.
Men på den andra dagen är jag liksom både fruktansvärt trött och har den där sortens ångest som slår pålstekar i bröstet på mig som om den övade inför ett scoutmärke. Jag går liksom runt och upplever att alla tittar konstigt på mig och har den där gnagande känslan någonstans strax innanför tredje revbenet att jag har gjort något väldigt, väldigt dumt som jag tillfälligtvis har glömt bort.
Den där känslan av att någon, någonstans, förr eller senare kommer anklaga mig för någonting.
Det är en sådan dag då jag lätt blir paranoid, så att säga. Så kan man kanske sammanfatta det.
Förstår ni?
Jo. Och ni minns kanske att min vän N för ett tag sedan kom hem från London med en tavla och hängde upp på väggen bakom sitt skrivbord.
“Konst”, kallade han det.
Jo.
Min vän N är, av en ren händelse, inte på kontoret idag. Och jag säger inte att han har planerat det här.
Jag säger bara att det är väldigt, väldigt mycket så det känns.