Jag skiter i vad du säger

Ett äktenskap handlar, mer än något annat, om tillit.

Alla vet det.

Om vi inte kan lita på varandra, om vi inte kan vända ryggen till utan att behöva oroa oss för att bli svikna, vad har vi då? Vad är allt det här då värt?

Alla löften på vår bröllopsdag. Alla kärleksfulla ord. Allt det storslagna vi lovat varandra om att dela allt och stå vid varandras sida till döden skiljer oss åt.

Om vi inte står fast vid det. Om vi inte är trogna mot varandra. Om vi inte väljer varandras kärlek VARJE dag, var lämnar det oss då? Hur länge överlever vi tillsammans då?

Va?

Och ge mig inga billiga ursäkter. Försök inte med "det bara hände". Försök inte lägga skulden på mig. Att det skulle vara MINA fel och brister som "tvingade" dig att göra det.

Jag sa det här från början. Jag har sagt det från allra första stund. Det finns bara en sak jag aldrig kan förlåta och det är otrohet.

Här får vi gäster. Och du bara "vill någon ha glass?". Och jag bara "vi har ingen glass". Och du bara "jo, jag köpte ett paket i tisdags och gömde det längst ner i frysen".

I tisdags.

I fucking tisdags.

VEM GÖMMER GLASS FRÅN NÅGON DE ÄLSKAR I TRE DAGAR!!!???

Rör mig inte.

Rör mig inte säger jag.

Jag vet inte vem du är längre.