Jag skiter i vad hon säger

Ja. Jag vet att diskussionen om videovåld och hur barn kan påverkas av det är ett diskussionsämne som förr eller senare kommer dyka upp i stort sett varje gång vi är på en middag med andra småbarnsföräldrar.

Och ja, jag förstår att det är relevant att prata med andra föräldrar om var och hur man ska dra gränser för vad små barn bör och inte bör ta del av i det oändliga tv-utbud som sköljer genom deras barndom. Och ja, jag inser att jämförelserna med vår egen uppväxt, och vad vi tittade på under 70- och 80-talet, är oundvikliga. Och ja, jag begriper att det finns ett stort empiriskt värde i att dela med sig till varandra av sina personliga erfarenheter.

Omogna själar kan bli väldigt direkt influerade av vad de ser på tv. Vi är alla överens om det. Okej. Bra.

Men vår son är liksom med på de här middagarna. Han hör ju vad vi pratar om. Så jag tycker inte att det är lämpligt, bara. Att diskutera det framför honom. Sånt påverkar faktiskt en treåring. Han skäms ju. Jag ser ju det på honom. Han kan knappt möta min blick när det kommer på tal.

Så jag önskar verkligen att min fru någon gång ska tröttna på att berätta den där historien om "när han stod i vardagsrummet och försökte göra rundsparkar på soffan efter att ha sett Powerpuffpinglorna".

Med den där tonen som hon använder. Som om de för ett par sekunder ska tro att det är vår son hon menar.

Alla vi känner VET för fan att det var jag nu. Hon har redan berättat det för ALLA.

Det är inte roligt längre.

Och så mycket slog jag mig faktiskt inte.