Jag tycker faktiskt att vi ska hålla oss till saken, här.

Okej. Jag ska inte säga att jag är helt säker på att jag hängde tillbaka den i badrummet. Det ska jag inte.

Men det började alltså med att jag duschade imorse. Och när jag var färdig så kom jag på att jag inte hade någon handduk, eftersom jag hade lagt min handduk i väskan igår efter att jag hade duschat på gymmet. Så jag ropade på min fru. Och sen blev det en diskussion mellan mig och henne om varför jag inte hade tagit upp min handduk ur träningsväskan och hängt upp den i badrummet när jag kom hem, utan bara låtit den ligga bland mina svettiga träningskläder så att hela väskan förmodligen stank vid det här laget.

Och sen hade vi en diskussion kring att jag glömmer “allting” precis “jämt”. Vilket jag ganska bestämt hävdade att jag fan inte alls gör.

Och det var ungefär då som jag kom på att min handduk faktiskt inte alls låg i min väska. Eftersom jag tog ut alla mina träningskläder ur väskan igår när jag kom till kontoret eftersom jag inte ville att de skulle ligga och lukta i väskan. Så jag la dem i bakluckan på bilen. Och sen glömde jag dem där när jag kom hem.

Och då hade vi en diskussion kring vår bil en stund.

Och sen kom jag hur som helst på att det borde ligga en annan handduk på golvet bredvid min sida av sängen i sovrummet, eftersom jag la den på sängen för ett par dagar sedan efter att jag duschat, eftersom jag gillar att duscha ganska varmt och då blir det liksom för varmt att byta om i badrummet så då byter jag om i sovrummet, och eftersom det tycks ganska uppenbart att jag sedan glömde hänga upp handduken i badrummet igen så borde det betyda att jag sparkade ner den på golvet när jag gick och la mig på kvällen.

Och då hade vi en diskussion om varför hon aldrig ger mig beröm när jag löser mysterier. När de gör de på tv blir hon minsann imponerad.

Och då sa min fru att hon vägrade hämta handduken eftersom jag aldrig lär mig. Och då sa jag att i så fall tänkte jag gå ut dyblöt och hämta den själv och då skulle det bli vatten i hela lägenheten. Och sen bråkade vi rätt länge om vem av oss det egentligen var som inte förhandlade med terrorister.

Men till slut hämtade min fru handduken åt mig, efter att jag lovat dyrt och heligt att hänga upp den i badrummet igen när jag var färdig.

Så jag torkade mig och satte på mig kläder och sa hej då till min fru och vår son och sedan körde jag till kontoret. Och för en stund sedan så ringde jag min fru för att fråga en grej om en hantverkare som ska komma hem till oss i nästa vecka, och då stod min fru ute någonstans. Kanske på balkongen. Kanske på gården. Det var lite svårt att avgöra. Men det lät i alla fall som att hon pratade med några andra småbarnsföräldrar. Och jag är inte helt och hållet säker på vad de pratade om, men det lät som att en av föräldrarna utbytte erfarenheter kring potträning av småbarn med en annan av föräldrarna. Jag tyckte mig uppfatta att saker som "ja, man måste ju verkligen vara envis" och "gud, den här tiden frestar ju verkligen ens tålamod till bristningsgränsen" yttrades.

Och jag ska väl inte säga att min fru skrek, direkt. Men jag upplever det som att hon i alla fall höjde rösten när hon svarade "ja, men barn LÄR sig ju i alla fall vanligtvis att inte blöta ner sängen när man har tjatat på dem i SEX ÅR!!!"

Och, alltså. Jag ska väl inte på rak arm svära på att det var till mig hon sa det. Det kanske var till de andra småbarnsföräldrarna. Det kanske inte alls var en pik.

Men jag tänker för säkerhets skull åka hem och kontrollera att jag inte lämnade handduken på sängen när jag åkte hemifrån idag. Så ni vet.

Om ni inte hör av mig på en stund.

Eller någonsin.