Min ett-och-ett-halvt-åriga son kom för en stund sedan och tog mig i handen, ledde mig bestämt ut i vardagsrummet, och visade mig på ett helt uppriktigt lite onödigt burdust vis att jag genast skulle sätta mig ner på mattan.
Och nu har jag suttit här i tio minuter. Medan han marscherar runt, runt, runt mig i cirklar och vrålar ”WAOOUUO!!! WAOOUUO!!!” och slår mig i huvudet med ett tomt dvd-fodral.
Jag har försökt intala mig själv att det är någon form av lek han lärt sig på förskolan.
Men det är jobbigt som fan när min fru hela tiden sitter i soffan och insisterar på att ”det är alltid sådär det ser ut precis innan folk slängs i vulkaner som offer åt gudarna”.