Jaha. Det här är alltså en OS-blogg
En gång vart fjärde år samlas en exceptionell grupp män och kvinnor som ingen normal människa kan namnen på för att mäta sina färdigheter i en rad idrotter som ungefär sju personer i hela världen kan reglerna i.
De kallar det OS.
Och världen runt sitter lätt överviktiga män i skinnsoffor klockan 03.15 på natten och tittar på damernas tidskval i rodel och tänker “jag skulle fan kunna göra det där. Jag hade kunnat ta OS-guld i det. De åker pulka liksom. Hur jävla svårt kan det vara?”
Jag är en sådan lätt överviktig man.
Det här är en blogg om att försöka krama mesta möjliga tv-tid ur ett OS i samma lägenhet som en gravid hustru utan att få skilsmässopapper i näven i höjd med skeleton-finalen i gryningstimmarna den 20 februari.
Det blir isdans och puckelpist och curling och den där sporten som Robin Williams en gång kallade "norsk driveby".
Och det blir, jag ska inte ljuga för er, en intressenivå för ishockey som av flera opartiska bedömare beskrivit som "autistisk".
Sååå...
Foppa är hel.
Charlotte Kalla har gått igenom taxfreen.
Mats Näslund är och kollar sin mail.
Ryssarna är dopade.
Nu åker vi.
(Eller, ja, alltså, vi ÅKER ju inte. Vi sitter kvar i soffan och ser hela jövet på en 50-tummare med alla element på max och en bättre portion snus under läppen. Som lite civiliserade människor.)
