Richardsson, Olsson, Södergren, Hellner.
Guld på stafetten.
Guld på det där överlägsna sättet som hade varit en solklar utebliven dopingkontroll om Östersund hade legat några mil längre österut på kartan.
Jag vet att jag har använt den här beskrivningen förut…
Men Marcus Hellner körde som om han snott skidorna.
Ruggig, ruggig, ruggig uppkörning av norrmannen Petter Northug. Jag får ge storkäften det. Men det räckte inte. Han körde in så mycket tid att Michael J. Fox vid ett tillfälle dök upp bredvid honom i en flygande DeLorean och skrek ”Listen Doc! About the future…”
Men det räckte bara till silver.
När lagledarna rusade vid sidan av spåret och skrek ”Northug kommer! Northug kommer!” såg fransmannen och tjecken i tättrion ut som om de skrikit ”och han har gevär!”. Men Hellner var tålmodig när det behövdes och skoningslös när det blev läge.
Sveriges första OS-guld i stafett sen…jag vet inte…på kommentatorerna lät det som om det var någon gång i höjd med att Karl XII gick över isen.
Marcus Hellner alltså.
Hade jag varit en blond tjej från Göteborg i VM-krönikan 1994, och Hellner precis hade tagit två straffar mot Rumänien…
Då hade jag vrålat ”HÄLLNER! DU Ä KÖNG HÄLLNER! DU Ä KÖNG!”
(Alla behöver inte förstå den referensen. Jag tror att ni förstår sammanhanget ändå.)
Hepp fucking HEPP.