Grejen är ju liksom att varje gång min 2,5-årige son har fått en idé de senaste sex månaderna och frågat mig om vi kan göra något, och jag inte riktigt har varit säker på att vår försäkring täcker det eller inte har haft några mynt på mig eller helt enkelt inte har orkat, så har jag lovat honom att vi ska göra det en annan dag.
För det är så man gör med barn när man har hamnat i tillräckligt många retoriska återvändsgränder om leksakshelikoptrar och snögubbar och hundvalpar och de där små svinhårda jävla studsbollarna som man får i de där automaterna i entrén till Ica Maxi och som jag får springa runt och riskera livet i parkeringsgaraget för att få tag på sen. Man säger att vi gör det här en annan dag. Det funkar lite som politik efter ett tag. Man ljuger liksom inte, men man ger inga löften heller. “En annan dag” är småbarnsförälderns motsvarighet till “vi kommer tillsätta en utredning och uttömma alla alternativ”.
Och, jo. Det har faktiskt funkat helt okej, än så länge.
Ända tills idag, faktiskt.
För tydligen berättade någon för honom imorse att idag är annandagen.
Så det här kommer ta en stund.
