Så jag sa “Backman”. Och hon sa “Backuman?”. Och jag sa “Nej. Backman.” Och hon sa “Back–MAN?”. Och jag sa “ja, Backman”. Och då tittade hon på mig och sa “bara Backman?”.
Och då sa jag “ja. Bara Backman”.
Och jag vet inte exakt hur insatta ni är i japanskproducerade barnprogram som är populära hos svenska förskolebarn just nu. Men jag tror hur som helst faktiskt helt allvarligt inte att ni kan förstå avgrundsjupet av besvikelse i ögonen på en 5-åring när hon inser att hon i en och en halv termin har trott att min son heter “Bakugan” i efternamn när han egentligen heter bara Backman.
Jag tror verkligen inte att ni kan det.
Det här var en jävligt dålig inledning på min helg i alla fall.
