Kasta halvfulla glashus

Alltså. Det började igår kväll med att barnet ifråga skulle borsta tänderna. Detta tog en summa tid i anspråk som hade kunnat få mänsklig evolution, intergalaktiska rymdfärder och golf att framstå som överdrivet stressade sysselsättningar.

När barnet till slut borstat tandjävlarna kom det sig händelsevis så att barnet kom på att barnet var suget på frukt.

Så barnet åt frukt.

Om man är tre år gammal och borstar tänderna och äter frukt efteråt måste man tyvärr borsta tänderna igen. Treåringen visade sig ovillig att göra detta. Och eftersom jag inte kunde muta honom med löften om till exempel glass efteråt, vilket hade varit kontraproduktivt, och moroten/piskan "annars kommer Socialtjänsten och sätter pappa i dåliga pappor-fängelset" för länge sedan har slutat fungera beslöt jag mig för att improvisera.

Jag är en kreativ person. Det är faktiskt inget brott.

Så jag berättade, möjligen eventuellt sett såhär i efterhand med en aning överdriven mängd detaljer, för treåringen ifråga att om man äter frukt så får man fruktdrakar i munnen. Och fruktdrakarna snor alla ens tänder medan man sover och äter upp ens läppar och kissar överallt i ens mun innan man vaknar och sen kan man aldrig mer äta rischoklad. Och det enda sättet att jaga ut fruktdrakarna ur munnen är med tandborstsvärdet.

Och då borstade treåringen tänderna. Svinlänge. Och imorse gick treåringen upp ur sängen och borstade tänderna igen.

Helt. Fakking. frivilligt.

Jag vill att det är det vi ska fokusera på här. Jag såg ett problem. Jag löste problemet. Jag är killen som ser problem och löser dem. Det är vad vi ska fokusera på här,

Visst. Visst. Sen gick vi och åt frukost och då vägrade han äta frukt när hans mamma försökte ge honom det för "det finns drakar i frukt, mamma!".

Och det är en dålig situation. Vi är överens om att det är en dålig situation.

Men jag känner faktiskt att det är rimligt att vi som föräldrar tar ett gemensamt ansvar här och löser vartannat problem.