Keeping it in the family

Min fru är ju, vilket eventuellt framgått på den här platsen tidigare, född i Teheran. Och som de interkulturellt bevandrade delarna av läsekretsen säkert redan räknat ut har förstås därmed mitt sjukdomstillstånd inte på något sätt hindrat firandet av det persiska nyåret här hemma de senaste dagarna.

I vanlig ordning innebär det, bland annat, att min fru har dukat upp den traditionella dukningen “haft sin” över en yta stor som två dagars amazonsk regnskogsskövling i vårt vardagsrum. (Jag skrev lite mer i detalj om den här och här förra året.)

Det är hur som helst en massa saker som är viktiga på den där dukningen, det är kryddor och speglar och guldfiskar och nysått gräs och grejor och pryttlar hit och dit.

Och just i år var det en del cirkus kring det nysådda gräset. Min fru skulle nämligen hämta det hemma hos en släkting, men så hann hon inte det, och så visade det sig att släktingen kanske inte var hemma och att det då behövde hämtas hemma hos en annan släkting, men så till slut visade det sig att släktingen som det först skulle hämtas hos trots allt var hemma och att det hur det nu var nog ändå kunde hämtas direkt där.

Min fru ringde mig om det. Frågade om jag kunde hämta upp det. Och jag var ju nu visserligen sjuk, men eftersom det persiska nyåret traditionellt efterföljs av två veckors hembesök hos den persiska släkten (något jag själv tycker om att referera till som "Fredriks stora kakturné 2012") bet jag ihop och gick och hämtade bilnycklarna och ett par byxor. Ute i trapphuset ringde min fru mig igen, och sa att jag skulle vänta, eftersom hon av anledningar som jag förklarade här ovanför precis inte var helt säker på vilken släkting jag skulle köra till. Och så la hon på och ringde tillbaka till släktingen ifråga. Och sedan ringde hon tillbaka till mig, berättade att hon fortfarande inte visste och att jag skulle vänta, och så la hon på igen och ringde en annan släkting. Och så där höll det på i kanske tio minuter.

Och eftersom vi inte har någon mobiltäckning i garaget stod jag kvar i trapphuset under den tiden.

Och man kan väl säga så här, kanske: När en 30-årig svensk man har stått i ett trapphus tillräckligt länge och pratat högljutt på skånska om att han ska "hämta sin frus gräs" hos olika "iranska släktingar" som "odlar gräs hemma". Då slutar det med att den mannen har två sorters grannar.

De som inte kommer bjuda in honom och hans familj till nästa gårdsfest. Och de som verkligen kommer göra det.

Jag insåg det idag eftersom jag mötte båda sorterna på väg till soprummet.

Släkten har det bästa gräset.