Ja. Pappa ser att du letar efter den dansande plastgiraffen.
Pappa vet att du älskar den där plastgiraffen.
Den som dansar sådär skojigt när man trycker på en knapp på ryggen på den. Och spelar musik samtidigt. Skithögt. Varje gång man så mycket som bara råkar nudda den det minsta lilla med foten. Till exempel 03.30 natten mellan onsdag och torsdag när man PRECIS har lyckats få dig att somna och bara precis ska släcka lampan och gå genom vardagsrummet till sovrummet. Och den där jäveln ligger på golvet. Och man snubblar över den. Och du flyger rakt upp i din säng och vrålar ”raffen!”.
Pappa vet att du älskade den där plastgiraffen.
Och det är inte som att pappa har…du vet…dödat den. Eller så.
Herregud. Pappa skulle aldrig göra så mot något du älskar.
Raffen bor på en bondgård på landet nu. Den har det bättre där. Plastgiraffer älskar bondgårdar.
Och jag vet att du kommer undra varför.
Och det var för att din mamma tyvärr blev allergisk.
Du får ta det här med henne.
Raffen var vid tiden för försvinnandet exceptionellt enerverande och klädd i gult.