Kort reflektion angående min helg

I slutet av förra året blev jag, som alla savanter i läsekretsen möjligen kan dra sig till minnes, ondskefullt manipulerad av hot om refuserade fakturor och fagra löften som “jo! Kom igen Fredde! Det blir ROLIGT!” till att genomföra ett pass bikramyoga.

Det är förstås en av de vidrigaste saker jag någonsin upplevt. (Och jag har ändå både blivit hotad med pistol och ätit thaibuffé på ett motell bredvid Autobahn, om än inte vid samma tillfälle.) Och det är givetvis lätt att i sin enfald förledas att tro att jag aldrig någonsin skulle ha en sådan träningsvärk igen som jag hade dagen efter det.

Då har man dock grundligt fel.

I helgen var jag nämligen på picknick.

Och på picknick sitter man på en filt. På marken. I flera timmar. Oavsett om man, som jag, är närmare en och nittio och väger nittiofem kilo när man väger sig i hallen, eller om man, som min fru, har en marginellt större fysisk närvaro än en ewok.

Jag går fortfarande runt med kroppshållningen som om någon injicerat fruset kväve i svanskotan på mig. De borde göra OS-gren av den där sitta-på-marken-skiten, jag säger det nu direkt.

Själv ville jag förstås ta med mig en stol. Men då blev det ju en JÄVLA massa tjat från alla andra som var med på picknicken att så gör man minsann inte och att det liksom är ryggradsbrottet som är själva GREJEN med picknick och att det blir ju JÄTTEOSOCIALT om någon liksom ska sitta på en stol helt bredvid filten och allting.

Sen kom min svåger och hans fru förbi. Och jag bara "men h-o-n har ju stol!!!".

Och då blev alla helt "jaha! Men om du är GRAVID Fredrik, då kan du också få ha en stol med dig!".

Fan inte okej.

Jag föredrar faktiskt den lite mindre nedsättande termen "flexibelt utmanad".