För en kort tid sedan insåg min fru att mitt ständiga argument “akta nu så att du inte tappar Lego på golvet för då kan din lillasyster sätta det i halsen och kvävas!” för att få vår son att inte tappa Lego på golvet när han lekte med Lego på köksbordet inte funkade så speciellt jättebra. Så hon ändrade taktik till “hörru, om du tappar Lego på golvet så kommer din lillasyster äta upp det!”.
Det var givetvis genialt. Och oerhört, oerhört effektivt. Det har inte tappats en bit sedan dess.
Tills idag, när jag kom in i köket och upptäckte att vår son med extrem noggrannhet och uppenbar eftertanke och planering plötsligt hade spritt ut ett frikkin Hans och Greta-spår av Lego från köksbordet, genom vardagsrummet, vidare in i sovrummet och hela vägen fram till fotänden av sin lillasysters säng.
När jag frågade vad i ända in i glödheta han trodde att han höll på med så svarade han lugnt: “Det gör inget, pappa. Det här är sån Lego jag inte gillar längre.”
Så jag vill bara här och nu göra klart att jag tänker lägga ansvaret för det här till etthundra himla procent på min fru.
Det är hon som envisas med att uppmuntra barnen att källsortera.