Let me entertain you. Men du kan väl åtminstone sänka din kravtröskel litegrann först.

Visst. Min son är fyra år. Jag fattar att han har nått den åldern nu då det börjar bli aningen svårare att imponera på honom.

Och jag fattar att det här kanske inte direkt är “actionladdat” enligt ordets mest klassiska bemärkelse. Men man erbjuds andra saker här. Man lär sig geografi. Det finns en underliggande dynamik i att vad som helst kan hända. Vad som helst kanske redan har HÄNT. Vi vet inte. Vi kan bara sitta här och vänta.

Så man får spänning. Man får kartor. Man får episka resor och äventyr. Vi sitter här, far och son, och kan dela den här upplevelsen tillsammans.

Jag har beställt en keps från andra sidan jordklotet och via mitt paketnummer kan vi på fraktbolagets hemsida genom en liten digital plupp på en virtuell jordglob se exakt var min keps befinner sig. Eller vi kan se nästan var den befinner sig. Vi kan i alla fall se var den befann sig igår. Förmodligen.

Och visst. Jag fattar att smaken är som baken, men när en fyraåring säger att "det här är sämsta spelet nååånsin" så tar jag faktiskt lite illa upp.

Och nu kommer min fru in här och säger att det är dags för hela familjen att gå och sova.

Min keps är helt ensam någonstans mitt ute på det här världshavet och vad som helst kan hända, tyfoner eller pirater eller precis vad som helst, och hon vill att jag bara ska strunta i det och gå och sova.

Vad är det för exempel att sätta inför våra BARN?