Ja.
Om någon det senaste dygnet eller så förirrat sig iväg från det här ”juli” som alla håller på med nuförtiden och av en händelse istället släntrat in här, bara för att notera att bloggen lagt sig till med en uppdateringstakt där homo habilis hinner börja gå upprätt mellan inläggen, så tänker jag inte be om ursäkt för det.
Min fru och jag har varit bortresta ett dygn. Det fanns hotellfrukost.
Jag gjorde vad som behövde göras.
Den scarfsklädda kvinna i solhattsåldern som skar in framför mig i kön i höjd med leverpastejen ber jag möjligen om ursäkt.
Jag försöker så långt det är möjligt alltid gå in i i en frukostbuffé med målet att hålla antalet civila offer till ett minimum.
Men det här hände alltså vid leverpastejen.
Jag vidhåller att det var mest hennes fel.