Nå. Café-redaktionen har beslutat sig för att göra en enkel man mycket lycklig genom att låta mig gå på pressvisningen av Moneyball idag.
De är nu medvetna om min relation till sportfilmer i allmänhet. Så jag har förstås fått lova vissa saker innan de gått med på att släppa iväg mig.
Som att jag inte ska prassla med mina snacks så att jag stör de riktiga recensenterna.
Och att jag inte ska ställa mig upp och skrika när allt ser ut att vara förlorat i sista matchen, men det plötsligt vänder.
Och att jag inte ska applådera när någon håller ett inspirationstal.
Att jag inte ska hurra som jag gjorde när Kevin Costner kastade sista bollen i slutet av For love of the game, och att jag inte ska protestera högljutt mot domslut som jag alltid gör i mitten av Coach Carter.
Och att jag inte ska börja grina som jag gjorde när jag såg Remember the Titans i förmiddags.
Nu har jag i alla fall värmt upp med att se andra avsnittet från första säsongen av Friday Night Lights, när coach Taylor står på planen mitt i natten och skriker åt Matt Saracen.
”What do you play?”
”QB 1!”
”How do you play it?”
”Perfectly!”
Jag tar inget egentligt ansvar för konsekvenserna härifrån.