Livet är fyllt av de riktigt svåra valen

Tre män väntar på en hiss. Vi står på sjätte våningen i ett åtta våningar högt hus. Vi har alla tre, i tur och ordning, tryckt på knappen och muttrat “mevafan” högt och demonstrativt. De andra två männen är klädda i kostym. Vi har alla tre en generell fysik som insinuerar en avslappnad relation till motion men en i gengäld desto högre personlig expertis inom glass. Min uppenbara expertis inom glass får möjligen anses vara högst i sällskapet, men de andra två männen kompenserar detta genom att ha exceptionellt snålt tilltagen lårvidd på sina byxor.

Displayen ovanför hissen berättar att hissen befinner sig på våning sju. En av de kostymklädda männen trycker på knappen igen. Displayen blinkar till. Berättar sedan att hissen nu befinner sig på våning åtta. Den andra kostymklädda mannen trycker på knappen. Displayen blinkar till. Berättar att hissen fortfarande befinner sig på våning åtta.

Vi står där vi står i drygt tre minuter.

Jag trycker på knappen. Displayen blinkar.

Våning åtta.

Tre män väntar på en hiss. Två har kostym. Vi har alla sagt "mevafan" så många gånger som kan anses försvarbart i en social situation utan att känna varandra och utan att ha möjlighet att ge någon av de närvarande skulden för att vi måste stå här och vänta.

Så vi väntar en minut till.

Displayen blinkar. Våning åtta.

Tre män väntar på en hiss. Åtminstone en av oss äter för mycket glass. Åtminstone två av oss har lite för tajta byxor.

Alldeles strax kommer en av oss besluta sig för att gå nerför sex trappor. En annan av oss kommer besluta sig för att gå uppför två trappor och skälla ut de människor som håller hissen däruppen. Och en av oss kommer bara stå kvar och vänta.

Ibland tänker jag mig att det måste ha varit i ungefär den här sortens situation som Robert Frost skrev den där dikten om att stå vid ett vägskäl och välja "the one less traveled".