Losing my religion. Och nycklarna. Och lite andra grejer.

Signaturen “En annan Moa” läste inlägget om den kundvagn som jag fortfarande hävdar inte ska betraktas som “borttappad” så mycket som “tillfälligt positionsutmanad”, och kunde händelsevis erbjuda länk till en enkel teknisk lösning.

Den här apparaturen består nämligen av en liten sändare som man placerar på det man inte vill tappa bort: Nycklar, gitarrer, parmaskinka, eller vad det nu kan vara för som är viktigt för er andra nuförtiden. Sedan spårar man helt enkelt sändaren genom en app i mobilen.

Det enda problemet som återstår nu är att min fru enligt en intern undersökning tydligen säkerställt statistiskt att 50 procent av kommunikationen från mitt håll i vårt förhållande består av frågorna “har du sett mina glasögon?” och “har du sett min mobil?”.

Hon hävdar vidare att de återstående 50 procenten består av att jag försöker förklara varför min mobil alltid är på ljudlös, samt att jag står och kisar bakom kylskåpsdörren och skriker "får jag äta det här?". Vilket inte är sant. Det där målar upp en orättvis bild av mig som någon slags närsynt soptunna som vill äta allt han ser och alltid vill veta om han får lov. Helt missvisande, det vet för fan både ni och jag. Oftast äter jag det faktiskt bara.

Men bortsett från det tror jag att den där produkten hade varit extremt användbar för hela vår familj faktiskt. Idag i lekparken tappade jag till exempel bort en grej inne i en sån där jävla trälabyrint som ungarna leker i, och då hade ju den där lilla prylen varit sjukt användbar.

Frågan är bara om den går att fästa ordentligt på treåringar. De svettas ju så förbannat de där små rackarna.