Vår son tillbringade morgonen hemma hos goda vänner, så min fru och jag satt ensamma vid köksbordet under ett par timmar idag. Vilket inte sker speciellt ofta numera. Hon hade lite grejer att lösa med sitt jobb eller vad det nu var, och jag tänkte att jag har säkert också något att göra om jag bara letar ordentligt, så vi satt mittemot varandra bakom varsin dator. I tystnad.
Eller, ja. Ni vet.
Det började väl med att jag letade efter kaffet, det gjorde det kanske. Och hon mumlade något om att hon var ”upptagen”. Och sen letade jag efter laddaren till min dator och då hyssjade hon mig för att hon pratade i telefon. Sen råkade jag välta sodastreamern. Och då sa hon till vem det nu var hon pratade med att hon skulle ”ringa tillbaka senare” när det var ”lite mindre liv här”. Och då påpekade jag att det lät lite som att hon tänkte döda mig, och sen ringa tillbaka. Och då svarade hon inte på det, vilket faktiskt inte kändes helt okej. Så då började jag berätta en intressant anekdot om den amerikanske författaren William Faulkner, och hur han hade bett sin familj att pryda hans gravsten efter hans frånfälle enbart med orden: ”He wrote the books and he died”. Och hur hans familj, när han dog, istället beslutade sig för att skriva ”Belovèd go to God” men personen som högg in inskriptionen i stenen missuppfattade accenten på e:et som en apostrof och skrev istället ”Belov’ed go to God”. Så Faulkner, ihågkommen som en av sin tids största amerikanska författare, vilar nu under ett stavfel.
Jag fann denna anekdot både underhållande och på sitt sätt även existentiellt uppmuntrande. Min fru fann detta ”störigt” då hon försökte ”skriva ett mejl här!”. Så då var jag tyst rätt länge. Men sen undrade jag var hon ville äta lunch. Och sen är det möjligt att jag nystade in mig lite för djupt i en utläggning om hur oproportionerligt mycket tid jag ägnat de senaste dagarna åt att fundera på om det är någon någonstans som helt enkelt tagit tag i det här projektet med att försöka mata kor med kakao redan från början.
Och då smällde min fru ihop sin dator och nu är det tydligen dags för mig att ”börja åka tillbaka till kontoret på dagarna!”.
Hon går dessutom runt här och muttrar om att hon ska köpa en ”sjukt dyr present” till min vän och kontorskollega N eftersom hon ”först nu har insett den fulla vidden av vilket tungt lass han egentligen drar i det här äktenskapet”.
Jag känner att det är lite överdrivet, faktiskt.
Och vi har faktiskt fortfarande inte ätit lunch.
