Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Man får inte flyga helikoptern för den här sortens achievements!

 |  Publicerad 2013-12-06 20:46  |  Lästid: 2 minuter

För runt tio år sedan punktmarkerade en god vän och jag varsin saccosäck på golvet i en lägenhet i Helsingborgs södra delar för att under en hel helg, endast med undantag av stressade ringaochbeställakebab- och lubbaochköpasnuspauser, spela igenom tv-spelet GTA Vice City på hans Playstation 2. Efter att vi hade klarat själva storyn beslutade vi oss för att, utrustade med den sortens envishet som normalt bara labradorer bredvid ett middagsbord eller klockförsäljare i turisttäta parker har kapacitet att uppbåda, försöka hitta alla 100 “hidden packages” som fanns gömda kors och tvärs i själva spelet som ett bonusuppdrag.

Det tog fruktansvärt lång tid. Fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt lång tid.

Så fruktansvärt lång tid faktiskt att vi först när vi var klara insåg att vi nu skulle bli tvungna att leva resten av våra liv med att ha lagt här så fruktansvärt lång tid på att klara av något som absolut INGEN skulle bry sig ett skit om att vi uppnått. Vi ringde alla vi kände. Vi berättade det för personalen på pizzerian. Vi stoppade vilt främmande människor på gatan. Varenda en bara ryckte på axlarna och sa “jaha?”.

Det spelade ingen roll att vi gång på gång förklarade att det var h-u-n-d-r-a olika paket, och att de legat gömda på de absolut konstigaste och mest ologiska platserna i spelets universum. Det fanns ingen tydlig symmetri eller linjär planering, det var verkligen bokstavligen som att någon bara kastat ut alla paketen från ett jävla flygplan och låtit dem landa precis var fan som helst. I lådor. Bakom soptunnor. På hustak. Inuti skåpbilar. Längst in i mörka hörn på den där militärbasen. Det krävdes o-e-r-h-ö-r-d-a mängder tålamod och noggranhet för att lyckas samla ihop varenda ett. Det var ingenting man bara GJORDE. Det var någonting man vigde en stor portion av sitt fucking LIV åt.

Och vad fick man för det?

"Jaha?".

Det var vad fan man fick.

Och nu har det gått några år. Och den där kompisen har inga barn. Och jag har två stycken.

Och jag säger inte att det var exakt sådär som med de hemliga paketen det här kändes. Inte alls. Men när jag idag skulle förklara för den där kompisen att jag i eftermiddags för första gången sedan hösten började lyckades lokalisera och samla ihop a-l-l-a klädesplagg som min son hade på sig när han kom till förskolan imorse ur a-l-l-a de åtta olika torkskåpen när vi skulle hem igen sex timmar senare, och jag förklarade in i minsta detalj hur jag hade blivit tvungen att gå till väga och vilka sorts uppoffringar som hade krävts, och han var tyst väldigt väldigt väldigt länge och sedan sa: "Jaha?".

Då var det faktiskt ändå ganska mycket så det kändes!

DSC_068927
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:15