Man ska ju överleva att berätta historian också, liksom.

Äter lunch med god vän, och god vän till god vän som jag träffar för första gången.

God väns goda vän: (Till mig) Så du har en…blogg…alltså?

Jag: Ja.

God väns goda vän: Jag trodde att det var mest tonårstjejer som hade det.

Jag: Okej.

God väns goda vän: Ta inte illa upp alltså.

Jag: Lugnt.

God väns goda vän: Jag bara tänker att...du vet...för att jag skulle vilja läsa någons blogg så skulle den personen behöva leva ett sjukt spännande liv.

Jag: Jag förstår.

God väns goda vän: Så...vad bloggar du om?

Jag: Olika grejer.

God väns goda vän: Som till exempel vad?

Jag: Vad min fru och jag pratar om. Och vad killen jag delar kontor med och jag pratar om. Och mackor. Och garageportar.

(Tystnad)

Jag: Och...ankor.

God väns goda vän: Garageportar och ankor?

Jag: Ja.

(Tystnad)

Jag: Och...såna grejer.

(Längre tystnad. God väns goda vän ser en smula skeptisk ut.)

Jag: Alltså, om jag levde ett spännande liv hade jag ju aldrig haft tid att blogga.