Igår, i slutet av den middag min fru och jag var bortbjudna på, uppmanade värdinnan mig vänligt att ta den sista biten glass från efterrättsfatet.
“Den smälter bara annars, någon måste förbarma sig”, log hon uppmuntrande.
Jag gjorde förstås som hon sa. Eftersom min mamma då rakt inte uppfostrade mig att vara oartig.
Sen förklarade jag för sällskapet runt bordet att jag faktiskt alltid har drömt om att kunna starta en sån där ideell hjälporganisation som driver hem för övergivna katter. Fast för glass.
Sen erbjöd inte värdinnan mig fler drinkar.
Vad gjorde ni?