Men för all del. Säg hur du egentligen känner.

Tandläkaren: (Drar ut uppskattningsvis fyra meter lång plastslang ur munnen på mig) Ja, då var jag färdig då. (Vänder sig om. Läser något på en datorskärm.) Åh, jaha. Just det. Jag ser ju här nu att du har tandläkarskräck ja. Det finns en notering här i journalen.

Jag: Alltså…”skräck” och “skräck”. Jag…gillar inte att vara här bara. Har problem med att främlingar petar mig i munnen med vassa pinnar. Får lite ångest och så.

Tandläkaren: (Nickar sakligt) Det märktes.

Jag: Jaha...okej.

Tandläkaren: (Pekar mot min panna med en liten silverkrok) Du svettas ganska mycket.

Jag: Jag gör det när jag får ångest.

Tandläkaren: (Som ett konstaterande, inte alls som någon form av empati) Du verkar faktiskt helt ärligt må VÄLDIGT dåligt av det här!

Jag: (Skruvar lite på mig) Ja...jo...men riktigt s-å farligt vet jag inte om det var va?

Tandläkaren: (Rycker på axlarna, tittar på datorskärm igen) Du har ganska mycket tandsten också.

Jag: Okej.

Tandläkaren: Ja.

Jag: Jaha...kan du rekommendera något eller?

Tandläkaren: (Skiner upp) Absolut! KBT!

Jag: Va?

Tandläkaren: Beteendeterapi! Det kan hjälpa!

(Tystnad)

Jag: Jag menade mot tandstenen...

(Tystnad)

Jag: Men tack...