Jag: (Står i badkaret och skriker ut genom badrumsdörren) Älskling! Kan jag få en handduk?
(Tystnad)
Jag: ÄLSKLING! KAN JAG FÅ EN HANDDUK?
(Tystnad)
Jag: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKLING KAN JAG FÅ EN HAAAAAANND…
Vår son: (Står i dörröppningen) Mamma sa du vill ha handduk.
Jag: Ja! Tack gubben! Du förstår, pappa glömmer alltid sin handduk på sängen efter att han har duschat, och sen står han här i duschen nästa gång och kommer på det och…varför skrattar du?
Vår son: (Håller fram en skitliten kökshandduk, fnittrar hysteriskt) Mamma sa ja ger dig den hära!
Jag: Okej. Jättekul. Kan du gå och hämta en större handduk är du snäll?
Vår son: (Viftar med kökshandduken, skrattar så att han låter som om man spelar upp honom på Spotify med dålig 3G-täckning) Fö…vi…mam…oc…LURA DIG!
Jag: Ni lurade mig ja. Med en liten handduk. Jättetokigt. Kan jag få en stor handduk nu?
Vår son: (Viftar mer ihärdigt med kökshandduken) Fö…du…HANDDUK och mamma…ja…LITEN handdu…ja…mam…LURA DIG!
Jag: Jag fattar. Jag fattar. Jag fattar. Snälla gubben. Kan du hämta en stor handduk till mig nu?
Vår son: (Skrattar så att han måste lägga sig ner på golvet. Pekar frenetiskt på handduken.)
Jag: Snälla gubben. Jag fattar. Jag fattar. Men kan du bara hämta en sto…
Vår son: (Slutar plötsligt skratta. Reser sig. Skakar argt på huvudet) Mäh! Lyssnarå pappa! Du sa handduk å mamma sa ta LITEN handd…
Jag: (Börjar frysa) Jaaaa gubben! Pappa hööör dig! Jag förstååår! Ni lurade mig och kom hit med en liten handduk och det var jättetokigt oc…
Vår son: (Med hastigt accelererande irritation) NÄÄÄJ pappa! Vi tog LITEN handduk oc…
Jag: Men det var ju precis det jag sa!
Vår son: Näj!
Jag: Jo!
Vår son: NÄÄÄJ!
Min fru: (Kommer springande till dörröppningen) Men snälla nån vad händer? Vad skriker ni om härinne?
Vår son: (Skitförbannad) VI LURA PAPPA!!!
Min fru: (Nickar pedagogiskt) Vi lurade pappa, ja. Med den lilla handduken. Det var tokigt.
Vår son: (Slänger handduken på mig och skrattar) Vi lura dig pappa!
Jag: Ni lurade mig, ja. Det var jätteroligt.
Vår son: (Nickar glatt. Springer iväg.)
Min fru: (Räcker mig en stor handduk.) Är du klar snart så att vi kan åka?
Jag: Det är roligt det där med att barn måste förklara poängen med sina skämt i efterhand, eller hur?
Min fru: Ja. Är du klar snart?
Jag: Alltså först sprang han in med den lilla handduken, men sen var han liksom tvungen att förklara skämtet också, fattar du? Han var liks…
Min fru: (Tittar på klockan) Ja. Jättekul, älskling. Men vi måste åka nu alltså.
Jag: Jomen alltså jag bara menar att, du vet. Jag tror väl att jag måste erkänna att han har ärvt det lite från mig. För ja…
Min fru: På riktigt, alltså. Vi har bråttom.
Jag: Jomen jag bara menar att jag är ju också lite så att jag drar ett skämt, och sen vill jag liksom förklara det utifall att folk kanske bara skrattade utan att förstå v-a-r-f-ö-r det var roligt, fattar du? Alltså jag är ju lit…
Min fru: (Med ansiktet helt onödigt begravt i handflatorna på ett sätt som jag faktiskt hade kunnat ta lite illa upp av om jag var en känsligare sorts person) Jag fattar. Jag har varit tillsammans med dig i sju år. Tro mig. Jag fattar.
Jag: Men sluta avbryt mig då! Jag menar att det är ju roligt att han också är sån, att han måste få känna att han får förklara sig för annar…
Vår son: (Skriker från vardagsrummet) MAMMA! VET DU? JA LURA PAPPA!
Min fru: (Möjligen en aning mer rättfärdigat dramatiskt den här gången) Gode Gud jag har dem i stereo.