Min vän E: (Läser det här inlägget på min blogg, ser missnöjd ut) Varför målar du ut dig själv till martyr?
Jag: Det gör jag ju inte.
Min vän E: Gör du ju! Du får det ju att framstå som om jag är den onda av oss två!
Jag: Det är du ju.
Min vän E: (Förnärmad) Är jag ju inte!
Jag: Så du förnekar att du gjorde de där grejerna?
Min vän E: (Ännu mer förnärmat) Absolut inte! Det var bra practical jokes!
Jag: Så?
Min vän E: (Rycker på axlarna) Jag tycker bara inte att det är transparent mot dina läsare att få mig att framstå som den onda och dig som den goda. Du är en mycket större skitstövel än jag.
Jag: Jaha?
Min vän E: Ja!
Jag: Okej.
Min vän E: Det är som ”good cop, bad cop”. Du är fan INTE good cop av oss två!
Jag: Okej.
Min vän E: Kommer du ihåg när vi var 22, när vi bodde i Helsingborg, och J skulle på den där arbetsintervjun i Stockholm? Och vi erbjöd oss att köra honom?
Jag: Ja.
Min vän E: Och han var jättenervös för att komma för sent, så han ville åka helt sjukt tidigt på morgonen. Och då skulle du tvunget jävlas med honom genom att försova dig! Kommer du ihåg det?
(Tystnad)
Jag: Det var du som försov dig.
Min vän E: (Ännu, ännu mer förnärmat) För att du inte ringde och väckte mig ja!!!
Jag: Du hade stängt av ljudet på din telefon…
Min vän E: (Skakar besviket på huvudet) Ursäkter, ursäkter, ursäkter…
(Tystnad)
Jag: Och, ärligt talat. Mest försenade blev vi faktiskt för att J:s cd-brännare gick sönder. För att du hade sagt till honom att du vägrade köra honom om han inte hade med sig kaffe, ett dussin muffins och en ”best of Jennifer Lopez-skiva”…
(Lång tystnad. Min vän E skiner plötsligt upp.)
Min vän E: Just det ja…han satt hela natten och letade låtar på nätet.
Jag: Och sen gick cd-brännaren sönder.
Min vän E: (Lite stött) Jag trodde ju inte att han skulle ta det på allvar att jag ville ha en J-Lo-platta…
Jag: Du stod i hans hall och skrek ”TRO INTE ATT JAG INTE MENAR ALLVAR!” klockan halv sju på morgonen…
Min vän E: Var det inte du som skrek det?
Jag: Det var du.
Min vän E: Jaha…
Jag: Och sen spelade du inte ens skivan i bilen.
Min vän E: Just det ja.
(Tystnad)
Min vän E: (Nickar muntert) Men han hade gjort gott kaffe!
(Tystnad)
Jag: Så vad var poängen med den här historian?
Min vän E: Att det inte är du som är good cop av oss två.
Jag: Okej.
Min vän E: (Med en högst anklagande ton) Vadå ”okej”??? Kommer du ihåg hur stressad J var på vägen upp då? Och hur du lyckades övertala honom att det var lugnt, att vi skulle hinna upp i tid, och att det bästa han kunde göra var att försöka slappna av och somna så att han kunde komma utvilad till intervjun? Va? Kommer du ihåg det eller?
Jag: Ja…han somnade väl?
Min vän E: Och då ställde du om alla klockor i bilen ja!
(Tystnad)
Jag: Det var du som ställde om klockorna.
Min vän E: Men det var du som ställde om hans armbandsur och klockan på hans mobiltelefon!
Jag: Alltså…det var du som ställde om dem också. När vi satt i bilkö.
Min vän E: Men du VAR MED PÅ DET!
Jag: Ja, det är klart att jag var, men du sa ju a…
Min vän E: Det var DIN IDÉ!
Jag: Det var…din idé, faktiskt.
(Tystnad)
Min vän E: (Ser ganska nöjd ut) Jävla bra idé, ändå. Måste man ju säga.
Jag: Det var det faktiskt. Kommer du ihåg när han vaknade och frågade hur långt vi hade kvar, och du bara ”35 mil”, och han kollade på klockan och fick panik?
Min vän E: (Nickar muntert) Det var roligt. Och då bara svängde du av från motorvägen för att du ”ville äta på McDonald’s”. Det var lite taskigt gjort faktiskt.
(Tystnad)
Jag: Det var du som svängde av för att du ville äta på McDonald’s.
Min vän E: Var det ju INTE!
Jag: Det var ju du som KÖRDE!
(Tystnad)
Min vän E: Just det ja.
(Tystnad)
Min vän E: Men du var med på det!
Jag: Jajaja, jag var med på det.
Min vän E: (Nickar) Det var roligt när han inte kunde äta för att han var så stressad.
Jag: Ja. Det var roligt.
Min vän E: (Pekar ivrigt på mig) Och du sa ”man kanske skulle ta sig en glass också”.
Jag: Det var du som gjorde det.
Min vän E: Sluta häng upp dig på detaljer!
Jag: Okej.
Min vän E: Kommer du ihåg när han kollade på klockan inne på McDonald’s och tog för givet att den gick fel?
Jag: Jag tyckte att det roligaste var när vi körde förbi Ericsson-huset på vägen in i Stockholm och han tog för givet att DEN klockan gick fel!
Min vän E: Men vi kom ju upp i tid ändå…
Jag: Ja…alltså i riktig tid kom vi ju upp två och en halv timme för tidigt. Men det visste ju inte han. Han trodde ju att vi var 40 minuter försenade…
Min vän E: Fast vi var ju i TID ändå. Så jag menar…det var ju inte sååå elakt gjort.
Jag: Jo…fast det visste ju inte han. Så han hade ju panik. Det var ju ganska elakt.
(Tystnad)
Min vän E: (Pekar anklagande på mig) Jaha! Men det var ju DU som ville låta honom rusa in till intervjun som en jävla dåre utan att berätta för honom att vi ställt om klockorna!
Jag: Det var…jag som stoppade honom och berättade.
Min vän E: Men jag var med på det!!!
Jag: Du hade redan gått runt hörnet. När vi hann ifatt dig hade du redan beställt öl på den där kinarestaurangen…
(Tystnad)
Min vän E: Men jag betalade lunchen!
Jag: Det var J som betalade lunchen.
Min vän E: (Upprört) Jaha!
(Tystnad)
Min vän E: (Muttrar) Spelar ingen roll. Du är i alla fall INTE good cop!
Jag: Alltså…i just den där historian var väl den enda som faktiskt var good cop, om vi ska vara helt ärliga, J va? Med tanke på att han fortfarande är vår vän…
(Lång tystnad)
Min vän E: (Nickar motvilligt) Jag kan acceptera det som kompromiss.