Jag är ju, vilket redan har avhandlats, hemma med min son den här veckan. Eftersom han har vattkoppor. (Jag vet vad ni tänker, men min fru har ett riktigt jobb och tydligen är det viktigare än att jag hinner titta ikapp sista säsongen av Sons of Anarchy, det jämställda samhället bla bla bla).
Detta sammanfaller nu olyckligt nog med min vän N:s och min kontorsflytt. Vilket olyckligt nog sammanfaller med min vän N:s stora martyrskådespel ”jaså nu ska jaaag först åka ensam till det gamla kontoret och släppa in flyttgubbarna och sedan köra tvååå kilomeeeteeer till det nya kontoret och släppa in dem!!! Medan du sitter hemma och l-a-t-a-r dig!!!???”.
På den lite mer positiva sidan gav detta dock N anledning att i lugn och ro dryfta sin gamla filosofiska fundering ”Varför finns det inga porrgubbar och sopstjärnor” med en livs levande flyttgubbe. Så jag känner nog ändå att vi i slutändan alla är vinnare.
När flytten var klar ringde N och föreslog att jag skulle komma förbi med min son så att vi kunde gå runt på det nya kontorshotellet och presentera oss för alla andra företag i byggnaden. När de frågade vad vi jobbade med hade N som idé att han skulle hålla min son under armen och muntert svara ”näee, ni vet, vi gör lite konsultuppdrag för Smittskyddsinstitutet och liknade. Biologisk…äh…forskning…och sånt.”.
Och sen skulle han titta på min son. Titta på våra kontorsgrannar, brista ut i skratt och hojta ”nänäNÄÄÄ! Jag vet vad ni tänker! Men det här är bara helt vanliga vattkoppor!”.
Och sen skulle han sätta ner min son på golvet. Och precis när min son satte fart mot närmaste lunchlåda skulle N mumla ”tror vi, i alla fall”.
Min fru, N:s fru och en på alla sätt tålmodig och sympatisk herre på sjukvårdsupplysningen (som jag, vill jag påpeka, ringde i ett helt separat ärende, jag är inte sjuk i huvudet, jag passade bara på att fråga det här när jag ändå hade honom på tråden) enades tyvärr om att detta inte var en bra idé.
Min vän N är, behöver jag väl inte påtala, mer besviken än jag sett honom på åratal.