På ett kontor.
Jag: (Pratar om saker som är viktiga för mig)
Min vän N: (Pekar irriterat på mina glasögon och avbryter mig mitt i en mening) Är det där smuts eller en repa?
Jag: Va?
Min vän N: (Sträcker sig fram och tar glasögonen från mitt ansikte) Smuts eller repa? Det är en fläck mitt på glaset här och det är helt outhärdligt att sitta och titta på.
Jag: Men jag störs inte av den.
Min vän N: (Kisar mot glasögonen, ser sig om efter något att torka dem med) Men jag störs av den.
Jag: Lyssnade du över huvud taget på vad jag berättade precis?
Min vän N: (Rycker på axlarna, börjar gnugga glaset med sin tumme) Det går inte att lyssna på någonting i hela världen om man utsätts för den här fläcken mitt i sitt synfält.
Jag: Men det är ju mitt synfält! Och jag störs inte av det!
Min vän N: (Gnuggar bort fläcken med tummen. Räcker tillbaka glasögonen. Som nu har hela ena glaset täckt av imma och tumutsmetad smuts så att det är omöjligt att se ut genom.) Sådär. Nu är det bättre.
Jag: (Sätter på mig glasögonen) Men nu är ju all smuts utsmetad, nu ser jag ju inte ett skit!
Min vän N: Men fläcken är borta. Så det här är ett bättre alternativ.
Jag: För dig, ja! Inte för mig! Jag SER ju ingenting nu!
Min vän N: (Skakar besviket på huvudet väldigt länge och väldigt långsamt) Du har verkligen en hel del kvar att lära dig om innebörden av ordet ”solidaritet”, Fredrik. Men visst, gå och tvätta dina glasögon då. Jag väntar här. Det viktiga är ju att allting är så bra som möjligt för dig, eller hur?
(Lång, lång, lång, lång, lång tystnad)
Jag: (Tar av mig glasögonen) Alltså…nu känner jag faktiskt ett tydligt dåligt samvete. Det är faktiskt helt sjukt. Hur fan gjorde du det?
Min vän N: (Nickar mycket allvarligt) Du kommer känna ett avsevärt mindre dåligt samvete om du hämtar kaffe åt mig medan du ändå är i köket och tvättar glasögonen.