Min vän N och jag har, som möjligen framgått här i bloggen tidigare, vårt kontor i ett så kallat ”kontorshotell”. (Hela bakgrundshistorian om mitt och N:s kontor går att läsa lite mer i detalj här). Det innebär att vi delar våning och kök med diverse mer eller mindre suspekta säljbolag och konsultverksamheter. Mittemot oss sitter till exempel tre 22-åriga killar med outletkavajer och frisyrer som ser ut som om de räddats från att drunkna i varsin limtunna genom att någon dragit upp dem i håret som jobbar med, tja, något. De pratar i alla fall konstant i telefon i varsitt receptionistheadset, kallar alla de ringer ”mannen”, och avbryter sig då och då för att highfajva varandra och vråla ”CLOSING!” så att det ekar över hela byggnaden. På fredagar har de färgglada skjortor och lyssnar på eurotechno.
Vi har lärt oss att tycka väldigt mycket om dem.
Längst ner i vår korridor sitter vidare en grupp medelålders män och kvinnor, som såvitt vi kan bedöma i allt väsentligt delar stylist med Maud Olofsson respektive James May, som refererar till sig själva som ”effektiviseringskonsulter”. Det är lite tveksamt exakt vad det innebär, men när de själva ska förklara använder de i alla fall ordet ”synergi” väldigt mycket, och inne på sitt kontor har de en whiteboardtavla stor som en medelstor svensk innebandyplan där de ideligen sätter upp olikfärgade pluppar (en slags maxivariant av de pluppar som min sons förskola använder för att kommunicera hur många nummer 1 respektive nummer 2 som varje barn uträttat under dagen, faktiskt) och skriver saker som (I shit you not) ”Effect comes from effort”, ”Work hard play hard” och ”Det invecklade är det utvecklades fiende”.
Idag när min vän N och jag kom tillbaka efter lunchen på vår lokala cowboyrestaurang hade effektiviseringskonsulterna tejpat upp kartongbitar för alla fönster på sitt kontor. Min vän N och jag har ju (som den uppmärksamme bloggläsaren möjligen lagt märke till) inte så direkt jättemycket för oss på dagarna egentligen, så vi stod där utanför och betraktade detta ganska intresserat en hyggligt lång stund. Efter fem minuter eller så kom en av effektiviseringskonsulterna ut, fick syn på oss, tvärnitade, såg närmast skräckslagen ut, och snodde genast runt tillbaka in på kontoret och slängde igen dörren utan ett ord.
Vi är inte helt säkra på exakt vilken form av industrispionage det här företaget är rädda för att bli utsatta för. Men som min vän N uttryckte det, det som hände mellan att vi gick på lunch och kom tillbaka från lunch måste ju ha börjat med orden: ”JÄVLAR vilken mindmap jag har satt ihop här nu Berit! Sätt upp kartonger för alla fönster för helvete!”.
På vägen tillbaka till vårt kontor upptäckte vi dessutom att det flyttat in ett nytt företag i kontoret precis bredvid vårt. De hade också kartongtema. Mer specifikt hade de ett 20-tal likadana vita flyttlådor staplade längs ena väggen. Och längs den andra väggen hade de placerat ett enda långt tomt skrivbord med tre stolar, som vette mot kartongerna.
Vi är inte helt säkra på vad det här företaget jobbar med heller. Min gissning är att det är narkotikarelaterat. Min vän N:s gissning är att det är ett företag med tre anställda vars arbetsuppgift är att bevaka kartonger.
Hur som helst beslutade min vän N när vi kom in på vårt kontor igen att det nog är dags att återuppväcka vår fiktiva kontorskollega Håkan.
Jag antar att jag får anledning att återkomma till er angående det.