Jag hade alltså en viktig jobbgrej jag behövde göra. Det är inte jätteofta det händer. Det är framför allt inte jätteofta det händer utan att min fru gör luftcitationstecken runt “viktig” och “jobb” (och ganska ofta faktiskt även runt “göra”) men nu råkade det inträffa. Jag skulle svara på ett långt mejl. Jag behövde koncentrera mig. Så min fru sa till vår son att han inte fick störa mig. Vår son lovade att inte göra det. Min fru lämnade rummet för att hämta hans syster. Vår son stod och tittade på mig en lång stund, innan han harklade sig på ett om jag får bedöma det helt objektivt lite onödigt högljutt vis och deklarerade en aning omotiverat artikulerat: “Jag. Ska. Inte. Störa. Dig. Pappa!”.
Jag sa tack. Han upprepade att han inte skulle störa mig. Jag sa tack. Han påpekade att anledningen till att han inte skulle störa mig var att hans mamma sagt till honom att han inte skulle störa mig. Jag sa okej. Han nickade. Jag nickade också. Han lutade sig väldigt nära mig och satte pekfingret framför läpparna och viskade att vi måste vara tysta så att hans pappa inte blir störd.
Jag sa tack. Han var tyst en ganska lång stund. Jag satte mig vid köksbordet och fortsatte skriva på mitt mejl. Min son ägnade några ögonblick åt att stå och stirra ganska demonstrativt upp i taket. Sedan tycktes han få en närmast gudomlig ingivelse att rusa fram till köksbordet med ansiktsuttrycket som om det var första gången i sitt liv han hade sett köksbordet ifråga, för att sedan börja knacka lite på måfå i olika delar av det som om han undersökte om det möjligen kunde innehålla några ihåliga lönnfack. När jag tittade på honom och bad honom sluta såg han extremt allvarlig ut och sa: “Mamma har sagt att jag inte ska störa dig pappa!”.
Jag sa tack. Han nickade. “Jag ska inte störa dig”, upprepade han koncentrerat. Jag nickade. Han började placera lite modellera på såvitt jag kunde bedöma slumpvis utvalda platser på mitt tangentbord. Jag bad honom sluta. Han informerade mig ytterst tålmodigt om att hans mamma hade sagt till honom att han inte skulle störa mig. Jag nickade. Han nickade också. Jag satte i hörlurar. Han lutade sig fram mot min dator när jag inte var riktigt uppmärksam och höjde volymen till Finlandsfärjenivå. Jag drog ut lurarna. Han nickade. “Jag ska inte störa dig för mamma har sagt att jag inte ska störa dig!”, skrek han.
Jag tittade på honom. Han tittade på mig.
Han är tre och ett halvt år gammal.
Det är en fruktansvärt jobbig ålder för mig för det är exakt den åldern där man inte riktigt kan veta om han är för liten för att förstå vad “störa” egentligen betyder eller om han är precis stor nog för att veta EXAKT vad fan det betyder.