Eftersom ett bokförlag i Danmark haft det högst diffusa omdömet att ge ut en av mina böcker på danska för några veckor sedan har jag de senaste två dagarna gjort två intervjuer med två olika danska tidningar. Det gick bra. Tyckte jag.
Eller det kändes i alla fall som att det gick bra till en början eftersom båda journalisterna intygade att det absolut inte skulle bli några problem att jag pratade svenska under intervjuerna, eftersom de inte hade några problem alls att förstå det. Sedan sa de “höh!?” en hel del ändå. Och sedan gav de båda två upp efter tio minuter och bad mig prata engelska istället. Och sedan satt de båda två och sa “höh!?” gång på gång ändå. Först trodde jag att det var min engelska som var dålig, men efter vissa efterforskningar har det nu visat sig att när folk inte förstår mig har det inte alls med mitt sätt att prata eller med min dialekt att göra.
Det är tydligen bara det att jag är obegriplig som person.
När jag berättade om den här insikten för min vän N imorse nickade han allvarligt och sa att “detta förklarar faktiskt en heeel del”. Sedan försökte jag berätta mer om mina känslor kring alltihop men då började han spela japansk bambuflöjt jättehögt.
Min fru sa helt lugnt, när jag berättade samma sak för henne igår kväll, att det här har hon “vetat i tre år”.
Vi har varit gifta i fyra.
Ibland får jag känslan av att folk i min närmaste omgivning faktiskt inte lyssnar på mig alls.
