Morot och piska. En grundkurs.

Jag har ända sedan vår dotter föddes för snart elva månader sedan försökt förklara för min fyraårige son att han måste vara sjukt försiktig när han leker med Lego på köksbordet så att han inte tappar det på golvet och hon sätter det i halsen och kvävs. Det har givetvis gått käpprätt åt helvete, vårt köksgolv har sett ut som om en tjock kille har varit full inne på BR varenda kväll i veckan.

Men så plötsligt händer det. Att polletten trillar ner. Att allt plötsligt faller på plats och blir logiskt. Det krävs så lite, har det visat sig.

Idag la han helt frivilligt tillbaka allt sitt Lego i rätt låda och finkammade själv golvet och mattan efter tappade bitar med en frenesi som om han hade tappat en kattunge i ett bollhav.

Allt som behövdes var tydligen att jag slutade skrämma honom med att "om du tappar Lego på golvet så kan lillasyster sätta det i halsen och kvävas" och att min fru lite i förbigående istället nämnde att "om du tappar Lego på golvet en gång till så kommer din lillasyster äta upp det".

Incitament, kallas det väl.